LEJon filurar över dansnormer
Som ett inlägg i dansdebatten hos Danstanten så filurade jag idag lite kring normer på dansgolvet. Hela tråden kan läsas här, medan mitt inlägg löd som följer:
Detta med nobbning har jag sagt mer än tillräckligt om tidigare så där står jag över den här gången. =)
Däremot måste jag reflektera lite över det här dubbeldansotyget som du beskriver. Ankan träffar klockrent när hon säger att "Jag håller med om att det är ett mörker det där med fyra låtar i rad, i alla fall då det är en regel istället för ett undantag". Visst händer det lite då coh då att jag dansar två danser i rad med samma tjej, eller ibland rent av tre...eller måhända i specialfall fler än så, men allt annat än EN dans (vilket är väldefinierat och otvetydigt betyder två konsekutiva låtar) är alltid att betrakta som undantag. Detta är en oskriven regel som skapar trygghet i danstillvaron, alla vet precis vad som är kutym.
Problem uppstår tyvärr när det sker en social normglidning och det blir som Bettan skriver att "Eftersom jag tycker om både bugg och fox så blir dett nästan jämt att ta 4 låtar på en gång". Det är ju inget fel i att göra som Bettan när man känner för att dansa både-och med varann, men det finns negativa konsekvenser av en sådan metodik, vilka jag menar avspeglar sig i denna och tidigare diskussioner, och givetvis på dansgolven. Det som sker "nästan jämt" kommer att utvecklas till norm, och då kommer många att tolka avsteg från den *nya* normen som något negativt (avvisande). När jag dansade i Gävle noterade jag att det överlag fanns en frågande men ändå påtaglig förväntan om att dansa två danser på raken, och då har det skett en rubbning i det sociala normregelverket, dansetiketten. Även om de som blir "lämnade" efter en dans inte bör "ta illa upp" som Nina skriver så kommer många ändå att göra det eller iaf uppfatta den andra parten som agerande på ett i viss mån avvisande sätt.
Jag är själv ytterst tveksam till dubbeldansfenomenet som norm då jag anser att det reducerar flexibiliteten samt framförallt att det rubbar den socialt välkomnande balansen, vilken jag tidigare diskuterat när vi behandlat nobbningsämnet (japp, så trillade jag dit likt förb***at). För att kort sammanfatta så menar jag att en dans (=två låtar) av de flesta kan anses vara en tillräckligt kort enhet i tid och rum för att man ska vara villig att ge i stort sett vem som än bjuder upp chansen, dvs att man inte nobbar. Med en normförändring mot 2+2 låtar som det regelmässiga kommer helt klart nobbningsfrekvensen att öka, vilket är vad jag menar med att "rubba den socialt välkomnande balansen".
När jag påpekat min skepsis till "dubbeldansnormen" brukar responsen bli att "även om det är det normala så behöver man ju inte nödvändigtvis dansa två danser i rad och det är ju inte alltid så att alla gör på det viset". Den inställningen är enligt min mening mycket värre än om man seriöst strävade mot en faktisk normförändring, ty det innebär i så fall en reell normutplåning, vilket i sig är förkastligt. Vi har behov av sociala regler (etikett) för att vi ska känna oss bekväma [grundläggande socialpsykologisk "sanning" som jag således inte tänker motivera]. I de kretsar där vi känner oss trygga kan vi givetvis fritt göra avsteg från normen, men det är ändå av vikt att man månar om samförstånd kring vad som är norm. Tanken på att någon tjej skulle kunna ta illa upp när jag tackar för dansen och går tycker jag är olustig, då jag i realiteten kanske svävar strax över markplanet efter en utsökt dans och redan börjat längta efter nästa dans med just henne. Olika uppfattningar om dansetiketten kan vid första danstillfället göra att man misstolkar varann, och de första intrycken tenderar att bestå.
Det var mina två ören...eh...5 spänn i bidrag till den här frågan. Jag tenderar att bli långdragen och djuplodande, men det innebär inte att jag för den skull tar den aktuella frågan superallvarligt. Däremot är det intressant att vända och vrida på sina funderingar och skaffa en ny preliminär uppfattning i olika mänskliga frågor! =)
"Vem har snott mitt land?" av Michael Moore
Den här boken är givetvis i första hand riktad till det amerikanska folket och det samhälle han beskriver är det alltmer genomruttna och havererade amerikanska samhället. Med det i bakhuvudet kan man fråga sig om någon annan än en amerikan egentligen har någon behållning av att läsa boken. På den frågan är mitt svar ett rungande JA! Vi svenskar må förvisso leva i ett klart mer välartat och självinsiktsfullt samhälle än det tragiska liket till civilisation som vi återfinner på andra sidan Atlanten, men som på så många andra plan handlar det sannolikt bara om att det som sker i USA ännu inte nått lika långt här. På många områden kan man som svensk eller framförallt som europé känna igen de fenomen som boken beskriver. Den mytiska övertron till kapitalet och den "fria" marknadens välsignelse, storföretagens giriga och hänsynslösa jakt på större vinster med företagsledare som håller varandra om ryggen och ser till att sko sig på de verkliga kundernas och de anställdas bekostnad, politiker som tappat kontakten med samhällsmedborgarna och går i storföretagens ledband medan de strävar mot att skapa en ny överklass av politiskt ledarskap, en vind av rädsla som sveper genom samhället och förvandlar dess medborgare till fega, oengagerade och uppgivna zombier, och ett mediabrus som förlorat sin granskande och kritiska funktion till förmån för att agera megafoner åt etablisemangets propaganda och nysanningar, blandat med billig såpaunderhållning som effektivt släcker ut den sista creativa tankekraften hos tittarna, ja alla dessa utvecklingslinjer i samhället som han beskriver känns obehagligt bekanta även om de framförallt accocieras med bilden av USA.
De två kapitel i boken som enligt mig är mest allmängiltiga och tänkvärda är "Amerikas förenta buh" och "Horatio Alger måsts dö". Det förstnämnda ger en klockren beskrivning av det jag skulle kalla "skräckpropagandans samhällssöndervittrande effekt och tyrrani", hur ett samhälle med ett tilltagande rädsloklimat steg för steg havererar, offrar grundläggande demokratiska principer, integritet och värdegrunder, och allteftersom blir allt kallare och dess invånare allt mer uppgivna, oengagerade, och däremed också kontrollerbara. "Amerikas förenta buh" är bokens viktigaste kapitel, observationer som alla borde ta del av och reflektera över. Kapitlet "Horatio Alger måste dö" slår hål på myten om den fria kapitalismens oändliga överlägsenhet och hur den ger alla samma möjligheter till framgång. Detta den stora amerikanska lögnen är ju egentligen uppenbart ett enda stort skämt, om man seriöst skärskådar den med nyktra ögon, men trots det är myten så djupt rotad hos det amerikanska folket att alla, trots alla bevis för motsatsen, betraktar den som en oomkullrunkelig sanning.
Det som gör den här boken til något mer än en enstaka åsiktsyttring från en politisk opinionsbildare är dess stabila förankring i otaliga och vitt spridda källor. Moore serverar obekväma och skrämmande sanningar och fakta som lätt kan kontrolleras av läsaren, och läsaren kan således själv göra en samlad bedömning av värdet hos de argument som presenteras.
För att sammanfatta så rekommenderar jag starkt alla att läsa den här boken, just för att den fångar så mycket av den naivitet och blindhet som genomsyrar inte bara det amerikanska utan även det svenska samhället. De två kapitel jag nämnt ovan är att betrakta som obligatoriska, de må generera ilska men det är i så fall en sund reaktion. Slutligen bjuder jag på några rader som diskuterar verklig ondska i kontrast till den fiktiva ondskebild som Goerge W. Bush målar upp. Jesus W. Kristus (Michael Moore) säger: "Vill ni bli kvitt lite ondska? Varför inte börja med att befria er från den del av ondskan som ni själva skapat? Att låta folk leva på gatan utan ett hem är ont. Att låta miljontals barn gå hungriga är ont. Att offra oräkneliga timmar på att titta på dokussåpor när ni skulle kunna ha riktigt liderlig sex med någon ni älskar, det än ont."
