"Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn
Likt en röd tråd genom boken löper innebörden av det citat från Ralph Waldo Emerson vilket återfinns som inledningsord, nämligen att "Livet är så vist inrättat att ingen på allvar kan försöka hjälpa en annan utan att hjälpa sig själv".
Ordet snäll tycks i många sammanhang märkligt nog ha fått en negativ eller underlägsen innebörd med paralleller till ord såsom dum, godtrogen, omogen eller svag. Stefan Einhorn frågar sig hur det kunnat bli på det här sättet, ty i hans värld är snällhet en av de egenskaper som vi borde värdera allra högst och han menar att "en snäll människa är en individ som lever med etiken i sitt hjärta". Vi har allt att vinna på att vara goda mot vår omvärld och mycket att förlora på att inte vara det. Einhorn menar också att det inte finns något ont i att vara snäll av egoistiska skäl, utan tvärtom så är snällhet och egoism begrepp som i hans sinnevärld är tätt sammanbundna. Att vara snäll är helt enkelt att vilja göra gott, för sig själv och för andra, och som James Freeman Clarke har formulerat saken: "Sträva efter att göra gott och du kommer att upptäcka att lyckan jagar efter dig".
Att vara snäll är enligt Einhorn att navigera på etikens stormiga hav, det är sällan enkelt men vi kan alltid försöka göra vårt bästa, samt försöka lära av våra egna och andras misstag. Till vår hjälp har vi också en rad verktyg. Först och främst har vi allehanda etiska principer, normer, regler och lagar som utvecklats och förfinats genom årtusenden, och som ständigt fortsätter att utvecklas i takt med samhället. När inte dessa räcker till för vår vägledning har vi vårt förnuft som kan bistå oss med allehanda rationella analyser. Vi har också vårt samvete, vilket fungerar som en inre kompass för vad som är gott eller ont, rätt eller fel. Det verktyg som vi kanske mest av allt borde lägga kraft på att utveckla och förfina är vidare vår empatiska förmåga, dvs vår förmåga till att förstå hur andra människor tänker och reagerar i olika situationer. Slutligen har vi så det kanske allra viktigaste verktyget i vår strävan efter att vara snälla, nämligen våra medmänniskor från vilka vi kan få råd eller som kan agera bollplank när vi vill dryfta olika funderingar.
Om man bortser från de olika aspekterna av snällhet i sig som tas upp så lägger boken också en hel del kraft på att diskutera även falsk snällhet likväl som de motkrafter som ofta hindrar oss från att vara snälla. Att vara feg eller vek är inte att vara snäll, att hålla inne med sin ilska är inte att vara snäll, att vara inställsam är inte att vara snäll, och framförallt är inte dumhet detsamma som att vara snäll. Motkrafter som kan hålla tillbaka våra ambitioner att leva som snälla människor är exempelvis tids- och resursbrist, bristande empati, bristande eftertanke, en ovilja att lägga sig i, att vi inte lever som vi lär, en bristande kontroll på vår inre aggressivitet, den alltför vanliga tendensen till att anamma en offermentalitet, eller den ofta förekommande "nånannanismen". När vi ser att något är fel, att någon lider eller att någon gör en annan människa illa så är det i de allra flesta fall vår skyldighet att ingripa, att gömma sig bakom ursäkter som att "jag vill inte lägga mig i" eller "det är deras ensak" är ofta bara ett uttryck för feghet. Det krävs mod för att vara snäll, mod att riskera saker, men den som vågar är också den som har chans att vinna, att göra gott för både andra och sig själv.
Einhorn menar att det alltid är handlingen som räknas, aldrig tanken, och kom ihåg att snällhet mot andra är liktydigt med snällhet mot dig själv. Vi kan med gott samvete vara snälla av egoistiska skäl, där alla egoistiska skäl alltid kan härledas till vår egen självbild, relationen till våra närmaste, relationen till samhället, eller till relationen till högre makter. Om vi någon gång tvekar över huruvida snällhet mot andra verkligen betalar sig och kommer oss själva till gagn bör vi påminna oss om det fundamentala faktum att de allra flesta människor är goda och vill gott, ty det är en nedärv grundförutsättning för vår existens som de sociala varelser vi är.
Att nå framgång är i vår västerländska kultur ofta förknippat med individuell rikedom och makt, i många fall erövringar som tycks vara på bekostnad av andra. Detta ter sig egentligen väldigt märkligt om man betänker att all erfarenhet visar på att delad framgång är större framgång för alla. Den som är generös med att låta andra dela sina framgångar upplever dem som större, den som kan konsten att se andra blir också själv sedd och den som vågar kapitulera och villkorslöst erkänna sina svagheter kan på ett ögonblick förinta en konflikt och göra alla till vinnare.
Så träna din empatiska förmåga, lite till ditt förnuft och lyssna på ditt samvete, du är och vill vara en snäll människa och all snällhet som du visar mot andra kommer att betala sig mångfalt tillbaka. Du kan skapa skillnad både i det lilla och i det stora om du väljer att göra det som du anser är rätt och gott, om du uppträder som ett gott föredöme kommer du att märka hur den ansvarstagande attityden sprider sig som ringar på vattnet och skapar mer gott. Nu är det förstås inte alltid så enkelt att alltid göra det som vi i grunden anser vara gott, och det är svårt att bryta gamla vanor och mönster. Men ett första steg på vägen kan vara att stanna upp och fråga sig; Gör jag det som är rätt mot mig själv? Gör jag det som är rätt mot andra? Håller jag på med rätt saker? Varför gör jag dem? Vad tycker jag är viktigt och meningsfullt? Då och då bör man stanna upp och rannsaka sig själv och fundera på vem man vill vara och om den bilden överensstämmer med verkligheten.
"Konsten att vara snäll" är en stor bok i liten förpackning. På ett enkelt och nära sätt resonerar Stefan Einhorn kring det svåra men också enkla med att vara människa, etiska dilemman som ofta saknar absoluta lösningar men som vi ändå alltid kan ta oss igenom på ett acceptabelt sätt om vi låter snällheten och tilliten till andras snällhet leda oss. Våga vara snäll!!
Ordet snäll tycks i många sammanhang märkligt nog ha fått en negativ eller underlägsen innebörd med paralleller till ord såsom dum, godtrogen, omogen eller svag. Stefan Einhorn frågar sig hur det kunnat bli på det här sättet, ty i hans värld är snällhet en av de egenskaper som vi borde värdera allra högst och han menar att "en snäll människa är en individ som lever med etiken i sitt hjärta". Vi har allt att vinna på att vara goda mot vår omvärld och mycket att förlora på att inte vara det. Einhorn menar också att det inte finns något ont i att vara snäll av egoistiska skäl, utan tvärtom så är snällhet och egoism begrepp som i hans sinnevärld är tätt sammanbundna. Att vara snäll är helt enkelt att vilja göra gott, för sig själv och för andra, och som James Freeman Clarke har formulerat saken: "Sträva efter att göra gott och du kommer att upptäcka att lyckan jagar efter dig".
Att vara snäll är enligt Einhorn att navigera på etikens stormiga hav, det är sällan enkelt men vi kan alltid försöka göra vårt bästa, samt försöka lära av våra egna och andras misstag. Till vår hjälp har vi också en rad verktyg. Först och främst har vi allehanda etiska principer, normer, regler och lagar som utvecklats och förfinats genom årtusenden, och som ständigt fortsätter att utvecklas i takt med samhället. När inte dessa räcker till för vår vägledning har vi vårt förnuft som kan bistå oss med allehanda rationella analyser. Vi har också vårt samvete, vilket fungerar som en inre kompass för vad som är gott eller ont, rätt eller fel. Det verktyg som vi kanske mest av allt borde lägga kraft på att utveckla och förfina är vidare vår empatiska förmåga, dvs vår förmåga till att förstå hur andra människor tänker och reagerar i olika situationer. Slutligen har vi så det kanske allra viktigaste verktyget i vår strävan efter att vara snälla, nämligen våra medmänniskor från vilka vi kan få råd eller som kan agera bollplank när vi vill dryfta olika funderingar.
Om man bortser från de olika aspekterna av snällhet i sig som tas upp så lägger boken också en hel del kraft på att diskutera även falsk snällhet likväl som de motkrafter som ofta hindrar oss från att vara snälla. Att vara feg eller vek är inte att vara snäll, att hålla inne med sin ilska är inte att vara snäll, att vara inställsam är inte att vara snäll, och framförallt är inte dumhet detsamma som att vara snäll. Motkrafter som kan hålla tillbaka våra ambitioner att leva som snälla människor är exempelvis tids- och resursbrist, bristande empati, bristande eftertanke, en ovilja att lägga sig i, att vi inte lever som vi lär, en bristande kontroll på vår inre aggressivitet, den alltför vanliga tendensen till att anamma en offermentalitet, eller den ofta förekommande "nånannanismen". När vi ser att något är fel, att någon lider eller att någon gör en annan människa illa så är det i de allra flesta fall vår skyldighet att ingripa, att gömma sig bakom ursäkter som att "jag vill inte lägga mig i" eller "det är deras ensak" är ofta bara ett uttryck för feghet. Det krävs mod för att vara snäll, mod att riskera saker, men den som vågar är också den som har chans att vinna, att göra gott för både andra och sig själv.
Einhorn menar att det alltid är handlingen som räknas, aldrig tanken, och kom ihåg att snällhet mot andra är liktydigt med snällhet mot dig själv. Vi kan med gott samvete vara snälla av egoistiska skäl, där alla egoistiska skäl alltid kan härledas till vår egen självbild, relationen till våra närmaste, relationen till samhället, eller till relationen till högre makter. Om vi någon gång tvekar över huruvida snällhet mot andra verkligen betalar sig och kommer oss själva till gagn bör vi påminna oss om det fundamentala faktum att de allra flesta människor är goda och vill gott, ty det är en nedärv grundförutsättning för vår existens som de sociala varelser vi är.
Att nå framgång är i vår västerländska kultur ofta förknippat med individuell rikedom och makt, i många fall erövringar som tycks vara på bekostnad av andra. Detta ter sig egentligen väldigt märkligt om man betänker att all erfarenhet visar på att delad framgång är större framgång för alla. Den som är generös med att låta andra dela sina framgångar upplever dem som större, den som kan konsten att se andra blir också själv sedd och den som vågar kapitulera och villkorslöst erkänna sina svagheter kan på ett ögonblick förinta en konflikt och göra alla till vinnare.
Så träna din empatiska förmåga, lite till ditt förnuft och lyssna på ditt samvete, du är och vill vara en snäll människa och all snällhet som du visar mot andra kommer att betala sig mångfalt tillbaka. Du kan skapa skillnad både i det lilla och i det stora om du väljer att göra det som du anser är rätt och gott, om du uppträder som ett gott föredöme kommer du att märka hur den ansvarstagande attityden sprider sig som ringar på vattnet och skapar mer gott. Nu är det förstås inte alltid så enkelt att alltid göra det som vi i grunden anser vara gott, och det är svårt att bryta gamla vanor och mönster. Men ett första steg på vägen kan vara att stanna upp och fråga sig; Gör jag det som är rätt mot mig själv? Gör jag det som är rätt mot andra? Håller jag på med rätt saker? Varför gör jag dem? Vad tycker jag är viktigt och meningsfullt? Då och då bör man stanna upp och rannsaka sig själv och fundera på vem man vill vara och om den bilden överensstämmer med verkligheten.
"Konsten att vara snäll" är en stor bok i liten förpackning. På ett enkelt och nära sätt resonerar Stefan Einhorn kring det svåra men också enkla med att vara människa, etiska dilemman som ofta saknar absoluta lösningar men som vi ändå alltid kan ta oss igenom på ett acceptabelt sätt om vi låter snällheten och tilliten till andras snällhet leda oss. Våga vara snäll!!
Dansorgasmen
Begreppet dansorgasm myntades av Anna Lindgren (probiotica) vid en dansmara för ett par år sedan. Ordet har sedan spritt sig i bloggvärlden, men någon exakt definition finns inte nedskriven så tolkningarna av dess innebörd varierar därför en hel del.
En dansorgasm är det där ultimata danstillståndet när allt bara stämmer, när man är två som tillsammans blir ett med dansen och kropparna exploderar i dansnjutning. Såsom ett extasiskt tillstånd påminner den således om den sexuella orgasmen, men det skall understrykas är de två är helt oberoende av varandra och man skall således inte dra för direkta paralleller dem emellan.
Några egenskaper hos dansorgasmen som gör den överlägsen den sexuella kan nämnas:
- En dansorgasm är oftast en gemensam upplevelse för de två som dansar (om vi talar om pardans alltså) och båda parter upplever den alltså i de flesta fall samtidigt. Jag skulle påstå att det är vanligare och kanske rent av lite av en förutsättning att båda parter faktiskt når detta dansmässiga klimax tillsammmans.
- Dansorgasmer kan ofta hålla i sig under flera minuter, eller återkomma ett fleral gånger under en och samma dans, i det senare fallet talar vi då om multipla dansorgasmer.
- En dansorgasm hämmas inte av att man dansat i timmar och är sjöblöta av svett, tvärtom kan en intensiv kväll med idel härliga dansupplevelser ofta bygga upp de förutsättningar som krävs för att den skall uppstå. När två svettstänkande dansgalningar smälter samman och tillsammans exploderar i detta dansmässiga klimax kallas det således för en fontändansorgasm.
- Det finns inget som pekar på att det skulle förekomma några könsmässiga skillnader i förutsättningar för att uppleva dansorgasmer, i dess förekommande frekvens eller i dess typiska uttrycksformer. Killar tycks i regel uppvisa samma förmåga till uthållighet som tjejer, och kan således i samma grad uppleva multipla dansorgasmer likväl som fontändansorgasmer.
- Dansorgasmer kan i gynnsamma fall upplevas många gånger under en och samma kväll, och det med olika partners. Att så sker är för övrigt att betrakta som fullt socialt accepterat, vilket är ännu ett argument för dansorgasmens överlägsenhet som njutningsform, jämfört med dess sexuella motsvarighet.
"Elva minuter" av Paulo Coelho
Efter att ha skrivit ett flertal mästerliga böcker där han genom förhållandevis banala berättelser avhandlar grundläggande livsfrågor, tar Paulo Coelho ännu ett steg in i kontroversiella och tabubelagda marker när han i "Elva minuter" avhandlar sex, kärlek, erotik och romantik med ett avklätt och fördomsfullt förhållningssätt. Vi får följa Maria som med löften om rikedom och berömmelse lockas till Genève, men väl på plats blir hon varse den bistra verkligheten och hamnar i prostitutionens fångstnät. Genom sitt "arbete" tror sig Maria få lära sig allt om sex, samtidigt som hon får en alltmer luttrad syn på kärleken. Men en dag möter hon genom en tillfällighet en man som skall komma att förändra hennes syn på sig själv, på kärleken och på sexualiteten, och tillsammans utforskar de gränsmarkerna mellan kärlek, romantik och sex.
Precis som i alla Coelhos böcker är den stora behållningen inte den konkreta berättelsen utan de insikter som man själv får under läsningens gång. I "Elva minuter" får man dessutom en del slutsatser och insikter serverade i form av Marias dagboksanteckningar. Om passionen skriver Maria så här, med en avslutande frågeställning som jag helt och fullt kan instämma i:
"Passionen får en människa att sluta äta, sova, arbeta och känna ro. Den skrämmer många, för den river ner allt det gamla på sin väg. Ingen vill skapa kaos i sin värld. Därför lyckas många människor kontrollera detta hot och kan hålla även redan fallfärdiga hus och hem stående. De är det förgångnas ingenjörer. Andra resonerar precis tvärtom: de ger sig hän utan att tänka efter och hoppas att de i passionen ska finna lösningarna på alla sina problem. De lägger hela ansvaret för sin lycka på den andra personen, och hela skulden för sin möjliga olycka. De är alltid euforiska för att något fantastiskt har hänt, eller bedrövade för att något de inte väntade sig just har raserat allt. Att hålla passionen på avstånd, eller blint hänge sig åt den - vilken av dessa båda hållningar är minst skadlig? Jag vet inte."
Maria inser också vikten av att ge gåvor, att ge gåvor av sig själv, som är personliga och som berättar något om den som ger, måhända med ett budskap till den som får. Sådana gåvor blir en symbol för kärleken, för kärleken är just det, att ge utan att ta eller förvänta sig något tillbaka, att ge av sig själv.
Det här är en bok som jag VERKLIGEN REKOMMENDERAR, den fick i alla fall mig att tänka till och jag hoppas att jag kan behålla intrycken inom mig, ty i alla relationer kan vi alla bli bättre på att ge, på att ta emot, och på att verkligen älska och leva. För den som bara vill snabbläsa bokens (i mina ögon) bästa delar kommer här en kort lista över mina rekommenderade sidor:
129, 170-171, 188-189, 210-211, 229, 285-294, 295-297, 339-355
Jag kommer att återvända till den här boken vid senare tillfällen, och då kommer jag att läsa just dessa avsnitt.
Precis som i alla Coelhos böcker är den stora behållningen inte den konkreta berättelsen utan de insikter som man själv får under läsningens gång. I "Elva minuter" får man dessutom en del slutsatser och insikter serverade i form av Marias dagboksanteckningar. Om passionen skriver Maria så här, med en avslutande frågeställning som jag helt och fullt kan instämma i:
"Passionen får en människa att sluta äta, sova, arbeta och känna ro. Den skrämmer många, för den river ner allt det gamla på sin väg. Ingen vill skapa kaos i sin värld. Därför lyckas många människor kontrollera detta hot och kan hålla även redan fallfärdiga hus och hem stående. De är det förgångnas ingenjörer. Andra resonerar precis tvärtom: de ger sig hän utan att tänka efter och hoppas att de i passionen ska finna lösningarna på alla sina problem. De lägger hela ansvaret för sin lycka på den andra personen, och hela skulden för sin möjliga olycka. De är alltid euforiska för att något fantastiskt har hänt, eller bedrövade för att något de inte väntade sig just har raserat allt. Att hålla passionen på avstånd, eller blint hänge sig åt den - vilken av dessa båda hållningar är minst skadlig? Jag vet inte."
Maria inser också vikten av att ge gåvor, att ge gåvor av sig själv, som är personliga och som berättar något om den som ger, måhända med ett budskap till den som får. Sådana gåvor blir en symbol för kärleken, för kärleken är just det, att ge utan att ta eller förvänta sig något tillbaka, att ge av sig själv.
Det här är en bok som jag VERKLIGEN REKOMMENDERAR, den fick i alla fall mig att tänka till och jag hoppas att jag kan behålla intrycken inom mig, ty i alla relationer kan vi alla bli bättre på att ge, på att ta emot, och på att verkligen älska och leva. För den som bara vill snabbläsa bokens (i mina ögon) bästa delar kommer här en kort lista över mina rekommenderade sidor:
129, 170-171, 188-189, 210-211, 229, 285-294, 295-297, 339-355
Jag kommer att återvända till den här boken vid senare tillfällen, och då kommer jag att läsa just dessa avsnitt.
