Lång natts färd mot dag
I lördagskväll hade jag och fyra andra östersundare varit i Sundsvall och dansat nonstop till Shake och Svänzons. Jag var chaufför och vid 02:30-tiden begynte vi vår hemfärd i min trogna SEM600. Det var en mörk novembernatt men det hade varit förhållandevis regnfritt under det senaste dygnet så vägen var torr och ljus, likaså var trafiken mycket sparsam så antalet möten var få och jag kunde köra med full strålkastarbelysning nästan hela tiden. Att köra hem på natten, särskilt längre sträckor över tio mil såsom exemeplvis från Sundsvall till Östersund, brukar av de flesta ses som en jobbig baksida av sådana här kvällsäventyr, och givetvis så ser väl även jag så på saken ibland. Dock kan jag också uppleva sådana här körningar, främst sommartid men även under gynnsamma förhållanden vintertid, som en ren njutning, meditativt på något sätt som är svårt att beskriva.
När baksätespassagerarna somnat och samtalen i bilen ebbat ut blev den här körningen just en sådan för mig i grunden fantastisk upplevelse. Allt var stilla, jag var pigg i knoppen, jag hade en lugn och välmående känsla i kroppen, vägen var ren och torr och låg öppen för mig utan hinder, jag kunde köra helt efter min egen rytm och kilometer för kilometer, mil för mil bröt vår ljuskägla sig igenom det svarta landskapets mörker. Även om målet hägrade, det trygga hemmet och den varma sängen, så kändes resan som allt annat än en transportsträcka. Resan i sig var inte bara som något ofrånkomligt utan tvärtom i sig som något nödvändigt och tillika välgörande. De där stilla timmarna i bilen utan några stora tankar men där allt inom mig i lugn och ro fick flyta fritt, ostört, de timmarna var till bredden fyllda, fyllda av enorma mängder ingenting. Resan gav tid för införlivande, bearbeting, rensning och sortering av alla kvällens intryck, likväl som att det skedde en omedveten förberedelse för det som väntade vid vägs ände, vid resmålet.
Känslan som jag hade där i lördags gjorde mig förundrad, ty sällan har jag känt en sådan tillfredsställelse i att köra bil, målet fanns där men var aldrig det centrala utan jag njöt av färden, trygg i förvissningen om att vi tids nog skulle nå målet även utan att låta det uppta allt fokus. Såhär efteråt har jag tänkt en del på den där nattliga färden, hur den i mångt och mycket symboliserar livet i stort och inte minst mitt liv som det ter sig just här och nu. Sedan en tid tillbaka har jag börjat skymta nya mål och nya destinationer i mitt liv. I många avseenden vet jag vad jag vill och vad jag längtar efter, men jag har ofta blivit frustrerad över att jag inte lyckats ta mig fram, inte tycks vara redo trots att så mycket i grunden känns så självklart. Helgens långa nattliga färd mot dag gav mig en tankeställare för det är ju precis samma sak som jag upplever i mitt liv just nu, att jag befinner mig på en lång men nödvändig och välgörande nattlig färd på väg mot en gryende dag. Istället för att till hundra procent fokusera på att nå målet, att komma fram dit där det dagas, så borde jag sannolikt i större grad bejaka den här resan, acceptera att den är såväl nödvändig som spännande, låta den ta sin tid och samtidigt njuta av livet utefter vägen. Det finns saker som jag vill göra men som jag ännu inte är redo att ta tag i. Det finns människor och företeelser som måhända kan komma att spela stora roller eller utgöra cetrala delar av min framtid, men allt måste inte, kan inte, nödvändigtvis ske här och nu.
Givetvis får man inte sluta formulera och sträva mot sina mål, justera kursen allteftersom målen förändras och när saker sker under resans gång, för att inte glömma då man tvingas ta omvägar, men målfokuset får inte bli så stort att man glömmer bort att njuta av resan, eller glömmer bort att resan i sig kan vara en nödvändig förutsättning för att någonsin kunna nå målen. Livet är en öppen väg och jag tänker njuta av vägen som leder mig mot mina drömmars mål, njuta av och göra något bra av den långa nattens färd mot dag. Utefter vägen tänker jag sjunga, dansa, leva livet!
Bryan Adams - Open Road
I'm sitting at the wheel
I got a green light
Not afraid of nothin' cuz heart and soul
I'm built for life
So let the engine roar
Push the pedal down
I want the white lines on the highway
To lead me out of town
I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me
I got headlights
To guide me thru the night
I got the window down and the radio playing
It makes me feel alive
I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me
När baksätespassagerarna somnat och samtalen i bilen ebbat ut blev den här körningen just en sådan för mig i grunden fantastisk upplevelse. Allt var stilla, jag var pigg i knoppen, jag hade en lugn och välmående känsla i kroppen, vägen var ren och torr och låg öppen för mig utan hinder, jag kunde köra helt efter min egen rytm och kilometer för kilometer, mil för mil bröt vår ljuskägla sig igenom det svarta landskapets mörker. Även om målet hägrade, det trygga hemmet och den varma sängen, så kändes resan som allt annat än en transportsträcka. Resan i sig var inte bara som något ofrånkomligt utan tvärtom i sig som något nödvändigt och tillika välgörande. De där stilla timmarna i bilen utan några stora tankar men där allt inom mig i lugn och ro fick flyta fritt, ostört, de timmarna var till bredden fyllda, fyllda av enorma mängder ingenting. Resan gav tid för införlivande, bearbeting, rensning och sortering av alla kvällens intryck, likväl som att det skedde en omedveten förberedelse för det som väntade vid vägs ände, vid resmålet.
Känslan som jag hade där i lördags gjorde mig förundrad, ty sällan har jag känt en sådan tillfredsställelse i att köra bil, målet fanns där men var aldrig det centrala utan jag njöt av färden, trygg i förvissningen om att vi tids nog skulle nå målet även utan att låta det uppta allt fokus. Såhär efteråt har jag tänkt en del på den där nattliga färden, hur den i mångt och mycket symboliserar livet i stort och inte minst mitt liv som det ter sig just här och nu. Sedan en tid tillbaka har jag börjat skymta nya mål och nya destinationer i mitt liv. I många avseenden vet jag vad jag vill och vad jag längtar efter, men jag har ofta blivit frustrerad över att jag inte lyckats ta mig fram, inte tycks vara redo trots att så mycket i grunden känns så självklart. Helgens långa nattliga färd mot dag gav mig en tankeställare för det är ju precis samma sak som jag upplever i mitt liv just nu, att jag befinner mig på en lång men nödvändig och välgörande nattlig färd på väg mot en gryende dag. Istället för att till hundra procent fokusera på att nå målet, att komma fram dit där det dagas, så borde jag sannolikt i större grad bejaka den här resan, acceptera att den är såväl nödvändig som spännande, låta den ta sin tid och samtidigt njuta av livet utefter vägen. Det finns saker som jag vill göra men som jag ännu inte är redo att ta tag i. Det finns människor och företeelser som måhända kan komma att spela stora roller eller utgöra cetrala delar av min framtid, men allt måste inte, kan inte, nödvändigtvis ske här och nu.
Givetvis får man inte sluta formulera och sträva mot sina mål, justera kursen allteftersom målen förändras och när saker sker under resans gång, för att inte glömma då man tvingas ta omvägar, men målfokuset får inte bli så stort att man glömmer bort att njuta av resan, eller glömmer bort att resan i sig kan vara en nödvändig förutsättning för att någonsin kunna nå målen. Livet är en öppen väg och jag tänker njuta av vägen som leder mig mot mina drömmars mål, njuta av och göra något bra av den långa nattens färd mot dag. Utefter vägen tänker jag sjunga, dansa, leva livet!
Bryan Adams - Open Road
I'm sitting at the wheel
I got a green light
Not afraid of nothin' cuz heart and soul
I'm built for life
So let the engine roar
Push the pedal down
I want the white lines on the highway
To lead me out of town
I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me
I got headlights
To guide me thru the night
I got the window down and the radio playing
It makes me feel alive
I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me
"I trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard
När jag första gången såg denna boktitel, "I trygghetsnarkomanernas land" med underrubriken "Sverige och det nationella paniksyndromet", så var min reaktion av samma karaktär som när jag i januari 2006 hörde att ett nytt politiskt parti med namnet "Piratpartiet" hade bildats, jag upplevde en omedelbar känsla av självklarhet kring dess innebörd och en tacksamhet över att någon äntligen gjort slag i saken. Precis som att jag i januari 2006 omedelbart anslöt mig till Piratpartiet så skrev jag genast upp denna boktitel inför nästa bokbeställning och efter att boken en kortare tid legat och väntat på det rätta lästillfället så har jag nu under någon vecka insupit dess klara likväl som skrämmande insiktsfulla budskap.
Den realitet som David Eberhard, psykiatriker och psykiatriöverläkare vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, beskriver är i mångt och mycket sinnebilden av det svenska folkhemmet och den svenska välfärdsstaten, men ur ett nytt perspektiv där omhuldandets och trygghetstörstens baksidor tas på allvar. Vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla faktiska likväl som inbillade faror gör oss i praktiken bara allt räddare och snart helt livsoförmögna. Inom psykiatrin ser man hur vi som individer idag tycks ha en långt sämre förmåga att hantera problem och kriser i tillvaron, jämfört med tidigare generationer. Vi är under uppväxten så omhuldade och skyddade att vi inte lär oss att klara av livet och när minsta motgång sedan ofrånkomligt dyker upp så står vi helt handlingsförlamade. Likt en panikpatient agerar hela statsapparaten som om den led av kronisk panikångest. Vi ser faror i allt som kan vara farligt men sällan är det och vi förbjuder än det ena och än det andra av alla dessa inbillade och överdrivna faror, något som i realiteten skapar än större faror eftersom detta agerande eroderar uppbyggandet av allas våra individuella förmågor till riskbedömning och riskhantering i varje enskild situation.
Eberhard ger många målande och självklart träffande exempel som styrker tesen om trygghetsnarkomanin och det nationella paniksyndromet. Det handlar om den paniska rädslan för epedemier, förbjudandet av den klassiska Djungeloljan fast det helt saknas belägg för att den någonsin orsakat några skador hos människor, alla larm om farlig mat, cykelhjälmstrenden, curlingföräldrarnas framväxt, ja exemplen är många och väl underbyggda med fakta och saklig argumentation kring den icke-logik som präglar det opropertionella paniktänkandet hos staten likväl som hos dess innevånare. I grunden finns en dödsskräck som gränsar till dödsförnekande, en tro på att liv kan sparas medan vi ju alla egentligen vet att vi en dag skall dö. Istället för att inbilla oss att vi har evigt liv borde vi alla lära oss att förhålla oss till och acceptera det faktum att döden obevekligen finns där i en okänd framtid, så att vi till dess tar tillvara på livet och faktiskt vågar leva. För det är just detta som är den tragiska effekten av vår trygghetsnarkomani, att vi bäddar in oss i en skyddad värld som begränsar oss, en värld där livets stora värden går förlorade eller åtminstone blir kraftigt beskurna. Samtidigt innebär vår trygghetshets enorma kostnader för vårt samhälle, kostnader som vi alla måste bidra till genom ett arbetsliv i allt högre tempo. Detta gör oss allt sjukare rent psykiskt och därmed i än mindre grad harmoniska livsnjutare, vilket än mer dränerar vår förmåga till rationellt värderande och hanterande av tillvaron. Som en konsekvens av dessa våra inre kaos ropar vi efter att än mer trygghet skall garanteras av andra, en ond cirkel som aldrig kan leda till verklig trygghet i form av inre lugn och harmoni.
Den här boken borde vara OBLIGATORISK LÄSNING för alla samhällsmedborgare, inte minst för alla våra politiker och upprätthållare av statsapparaten. Ingen tjänar på trygghetsnarkomanin, ändå finns det starka mekanismer som underblåser den om vi inte lär oss att genomskåda argumenten och inse att trygghetssträvan inte per se är något gott. Läs boken, förfäras, fascineras, iaktta din omvärld, iaktta dig själv, du kommer garanterat att börja se på saker och ting med ny medvetenhet och nya förhållningssätt. Njut av livet, det är helt ok att cykla utan cykelhjälm!
Den realitet som David Eberhard, psykiatriker och psykiatriöverläkare vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, beskriver är i mångt och mycket sinnebilden av det svenska folkhemmet och den svenska välfärdsstaten, men ur ett nytt perspektiv där omhuldandets och trygghetstörstens baksidor tas på allvar. Vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla faktiska likväl som inbillade faror gör oss i praktiken bara allt räddare och snart helt livsoförmögna. Inom psykiatrin ser man hur vi som individer idag tycks ha en långt sämre förmåga att hantera problem och kriser i tillvaron, jämfört med tidigare generationer. Vi är under uppväxten så omhuldade och skyddade att vi inte lär oss att klara av livet och när minsta motgång sedan ofrånkomligt dyker upp så står vi helt handlingsförlamade. Likt en panikpatient agerar hela statsapparaten som om den led av kronisk panikångest. Vi ser faror i allt som kan vara farligt men sällan är det och vi förbjuder än det ena och än det andra av alla dessa inbillade och överdrivna faror, något som i realiteten skapar än större faror eftersom detta agerande eroderar uppbyggandet av allas våra individuella förmågor till riskbedömning och riskhantering i varje enskild situation.
Eberhard ger många målande och självklart träffande exempel som styrker tesen om trygghetsnarkomanin och det nationella paniksyndromet. Det handlar om den paniska rädslan för epedemier, förbjudandet av den klassiska Djungeloljan fast det helt saknas belägg för att den någonsin orsakat några skador hos människor, alla larm om farlig mat, cykelhjälmstrenden, curlingföräldrarnas framväxt, ja exemplen är många och väl underbyggda med fakta och saklig argumentation kring den icke-logik som präglar det opropertionella paniktänkandet hos staten likväl som hos dess innevånare. I grunden finns en dödsskräck som gränsar till dödsförnekande, en tro på att liv kan sparas medan vi ju alla egentligen vet att vi en dag skall dö. Istället för att inbilla oss att vi har evigt liv borde vi alla lära oss att förhålla oss till och acceptera det faktum att döden obevekligen finns där i en okänd framtid, så att vi till dess tar tillvara på livet och faktiskt vågar leva. För det är just detta som är den tragiska effekten av vår trygghetsnarkomani, att vi bäddar in oss i en skyddad värld som begränsar oss, en värld där livets stora värden går förlorade eller åtminstone blir kraftigt beskurna. Samtidigt innebär vår trygghetshets enorma kostnader för vårt samhälle, kostnader som vi alla måste bidra till genom ett arbetsliv i allt högre tempo. Detta gör oss allt sjukare rent psykiskt och därmed i än mindre grad harmoniska livsnjutare, vilket än mer dränerar vår förmåga till rationellt värderande och hanterande av tillvaron. Som en konsekvens av dessa våra inre kaos ropar vi efter att än mer trygghet skall garanteras av andra, en ond cirkel som aldrig kan leda till verklig trygghet i form av inre lugn och harmoni.
Den här boken borde vara OBLIGATORISK LÄSNING för alla samhällsmedborgare, inte minst för alla våra politiker och upprätthållare av statsapparaten. Ingen tjänar på trygghetsnarkomanin, ändå finns det starka mekanismer som underblåser den om vi inte lär oss att genomskåda argumenten och inse att trygghetssträvan inte per se är något gott. Läs boken, förfäras, fascineras, iaktta din omvärld, iaktta dig själv, du kommer garanterat att börja se på saker och ting med ny medvetenhet och nya förhållningssätt. Njut av livet, det är helt ok att cykla utan cykelhjälm!
