lejonsson

Under senaste tiden har jag börjat återfinna musiken såsom en oändlig källa till energi, till livslust, till hjälp att växa som människa och till att tolka och förstå egna likväl som andra människors tankar och känsouttryck.

En musikskapare som sedan länge fascinerat mig är Jim Steinman. I  såväl text som musik har han många gånger lyckats beröra mig genom sin unika förmåga att skapa en musikalisk nerv och att uttycka sig med en textmässigt rå rakhet som i förening med musiken ger en känsla av klar och tydlig fulländning. Oavsett om sångrösten tillhör Meat Loaf, Celine Dion, Bonnie Tyler, Barbra Streisand eller någon annan av alla de som Steinman skrivit musik för så är det alltid samma sak, det känns inombords när det är ett alster av Jim Steinman.

På Meat Loafs "The Very Best of Meat Loaf" från 1998 så finns en sång som var tidigare outgiven, "Is nothing sacred". Det hörs tydligt att detta är musik av Steinman och jag har absolut gillat den, men den har inte tillhört de stycken som liksom sticker ut. På den originalinspelningen är Meat Loaf ensam solist, men av en tillfällighet ramlade jag häromdagen över en senare inspelning av densamma där man förvandlat sången genom att låta Meat Loaf blomma ut på det sätt som alltid gör honom allra bäst, nämligen genom att låta sången framföras som en duett. Den kvinnliga rösten tillhör Patti Russo och de tu presenterar sångens text med en helt ny trovärdighet och skärpa. I videon nedan tycker jag dessutom att man lyckats utmärkt även med "skådespelet", känslan finns där och inramningen förstärker stämningen.

Sången handlar om vår oförmåga att vårda och värna kärleken, om hur även kärleken blivit en slit-och-släng vara, om hur vi låter den gå förlorad utan att ens lägga märke till det.

If a love as strong as ours, couldn't make it all the way
Can anything make sense at all?

If a love so deep and true, couldn't stand the test of time
Then Mount Everest could slide and Jerusalem could fall

Is nothing sacred anymore?
Is forever just another word?
Is a promise something people used to keep when love was worth fighting for?
If we can say goodbye
If we can say goodbye
Is nothing sacred anymore?

I can hear the final words, every sentence that was said
Don't know what turned our lives around

It doesn't matter who was right, there's no justice in a dream
Never thought a heart could break without any sound

Is nothing sacred anymore?
Is forever just another word?
Is a promise something people used to keep when love was worth fighting for?
If we can say goodbye
If we can say goodbye
Is nothing sacred anymore?

Our love was as certain as the dawn
As solid and safe as any love could be

Our love was a star to wish upon
And you thought that I'd saved you
Could've sworn that you saved me

Is nothing sacred anymore?
Is forever just another word?
Is a promise something people used to keep when love was worth fighting for?
If we can say goodbye
If we can say goodbye
Is nothing sacred anymore?

500 g kycklingfiléer
2 dl matlagningsgrädde
1 dl vatten
1 msk kycklingfond
6 soltorkade tomater, blötlagda
1/2 tsk torkad rosmarin
1/2 tsk sambal oelek (smaka av och ta mer efter smak)
10 svarta oliver
1 msk margarin
basilika
salt, peppar

Krydda kycklingfiléerna med salt och peppar och bryn dem i margarinet. Häll vatten, grädde och fond över filéerna. Skär tomaterna i strimlor och tillsätt dessa tillsammans med rosmarin och sambal oelek. Låt puttra på svag värme under lock i cirka 15 minuter. Ta upp filéerna och tillsätt skivade oliver och hackad basilika i såsen. Skär filéerna i skivor och servera tillsammans med sås och kokt ris eller pasta.

Dagens kloka ord hämtar jag från Carl Johan Rehbinder och TantraBloggen.

"När ska vi träffas i verkligheten?" – så kan jag fråga någon jag har kontakt med via Internet. Vi kan ha pratat med webkamera på Skype, och verkligen sett varandra, nästan som på riktigt. Men det är ändå inte riktigt på riktigt. Det är en virtuell verklighet, alltså en låtsasverklighet. När jag träffar en människa I VERKLIGHETEN kan jag ta den personen i hand, krama den personen, känna dennes dofter, uppleva honom eller henne med alla sinnen, bjuda på lunch eller en fika, dansa, ge gåvor, klia på ryggen, ge massage, dansa, älska – eller slå’n på käften. Inget av detta går att göra i den digitala verkligheten. Den digitala verkligheten har sina poänger, men riktigt verklig är den inte. Det är en kommunikationsväg (vilket är nog så viktigt), men inte mer än så. Umgås man bara via nätet så blir det fan inga barn gjorda.

Även om jag är en bejakare av den virtuella världen, ser Internet såsom den största gåvan till mänskligheten sedan tryckpressen, vill mena att kommunikation i den virtuella världen i många avseenden är verkligt socialt umgänge, osv, så instämmer jag fullt ut i det som C J skriver. Ty det finns så mycket i den fysiska världen som vi omöjligt kan digitalisera, som inte går att ersätta. Vi är varelser av kött och blod och vi kommunicerar på så många andra plan än på det rent verbala. Vi kan skriva "kram" och "puss" och vad som helst till varandra, men en kram är en fysisk handling, en verklig upplevelse med värme, ömhet, trygghet, kärlek. En kram kan inte digitaliseras. Och som sagt, på nätet blir det fan inga barn gjorda (även om förberedande umgänge givetvis kan ske den vägen).

There's always the danger of giving too much
Love is often a drug
Love is often a crutch
There's no guarantee I can handle it all
The higher the climb
The longer the fall
There's always the danger of losing control
And of breaking my heart and exposing my soul
There's just no protection from that look in your eyes
Or the touch of your hands when I break down and cry
There's always the risk of surrendering more
Than I ever intended to do
And there's no such thing as safe sex
When it comes to loving you

Alla har väl sannolikt hört talas om De sju dödssynderna, om inte annat så har många säkert sett filmen Se7en. Häromdagen, jag minns inte i vilket sammanhang, passerade detta begrepp revy och jag kom att undra över vad det egentligen innefattar. Denna nyfikenhet föranledde lite studier som förde mig till analyser av De sju dödssynderna likväl som av deras så kallade spegelegenskaper De sju dygderna. Eftersom dessa begrepp härstammar från kristna fundamentalistiska rörelser, främst från Katolicismen, insåg jag snart att min syn på dessa polariserade begrepp skulle komma att bli allt annat än alltigenom bifallande.

De sju dödssynderna (S) och de sju dygderna (D) brukar anses omfatta:

1. Högmod (S) - Ödmjukhet (D): Högmod beskrivs som en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, storhetsvansinne och fåfänga. Ödmjukhet å andra sidan representerar en balanserad självuppfattning och en medvetenhet om sina egna och därmed också andras begränsningar och svagheter. Noteras bör att ödmjukhet inte innebär självförnekelse utan tvärtom en insiktsfull självuppskattning. Här instämmer jag fullt ut i klassificeringen av ödmjukhet såsom något uteslutande positivt och högmod som något alltigenom negativt.
   
   
2. Girighet (S) - Öppenhet, främst Givmildhet (D): Girighet innebär ett överdrivet begär att samla ägodelar och är förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad, snikenhet och kontroll. Girighet anses bygga på den felaktiga föreställningsbilden att materiella tillgångar innebär lycka. Girighet skall dock inte sammanblandas med sparsamhet. En girig person tänjer gärna orealistiskt mycket på alla gränser och får ofta ett dåligt rykte för sin snikenhet. Givmildhet är girighetens motsats och det skall understrykas att givmildhet inte alls förutsätter materiell givmildhet utan kanske främst kan karaktäriseras av ett öppet och ärligt sinnelag. Här instämmer jag fullt ut i klassificeringen av givmildhet såsom något uteslutande positivt och girighet som något alltigenom negativt.
   
   
3. Vällust (S) - Dygd, främst Kyskhet (D): Vällust beskrivs såsom sinnlig njutning, främst av sexuell natur, men även andra former kan innefattas. Vällustens motsats anses således främst vara kyskhet, kort och gott sexuell avhållsamhet av religiösa eller moraliska skäl, oftast för att efterleva religiösa föreskrifter och påbud. Här ser vi således ett första exempel på en dödssynd som starkt motiverats av kyrkans maktkontroll och där man genom att belägga något av det allra mest mänskliga med en stämpel av synd skapat ett hos befolkningen ofrånkomligt beroende av den syndaförlåtelse som kyrkan satt sig att ensamt kunna utdela. Det skall dock understrykas att kyskhet utifrån etiska och moraliska hänseenden även kan inneböra trohet utan religiösa eller moraliserande motiv, men detta är en icke-primär tolkning. För mig innebär ordet vällust främst något positivt medan jag anser kyskhet i en religiös eller moraliserande bemärkelse endast vara ett uttryck för icke önskad underlåtenhet till följd av förtryck. Vad som är moraliskt rätt och riktigt kan aldrig förkunnas av skrifter eller despoter utan är något som måste förändras och formas i varje tid, i varje samhälle. Om man med kyskhet skulle mena trohet utifrån ett perspektiv där det handlar om att oavsett aktuell moralordning visa varandra respekt så skulle jag kunna instämma i det såsom en dygd, dock är ordet alltför befläckat av religiöst förtryck att jag personligan aldrig kan betrakta det på det viset. Här väljer jag således att se den utmålade synden vällust som det positiva och dess spegelegenskap kyskheten som det negativa.
   
   
4. Avund (S) - Medmänsklighet (D): Här har jag inte kunnat finna särskilt mycket djupare filosofiska analyser, särskilt inte kring den dygdiga sidan. Avund innebär missunnsamhet, en olust över att inte vara delaktig i en förmån som någon annan får ta del av. Detta är ett begrepp som vi nog alla kan relatera till, men vi ser nog inte alltid avundsjuka såsom något negativt, helt enkelt därför att vi i begreppet inte lägger in någon missunnsamhetskomponent eller någon verklig olustkänsla. Avund kan innefatta såväl materiella som icke-materiella aspekter och utifrån ovanstående definition kan jag inte annat än klassa avund som något negativt och dess motsats som något alltigenom positivt.
   
   
5. Frosseri (S) - Avhållsamhet (D): När vi talar om frosseri tänker vi i regel i första hand på ohämmat konsumerande av mat. Det är givetvis ett exempel på frosseri, men i detta sammanhang måste vi tänka på att frosseri är en generell term som innefattar vitt skilda områden. Frosseri handlar om alla former av överdåd, slöseri och överdriven njutning. Som frosseriets motsats framhålls avhållsamheten, vilken innebär att man frivilligt avstår från något som man egentligen vill ha, främst tänker man på avhållsamhet såsom att avstå sexuellt umgänge. Den här axeln i synd-/dygdighetshänseende är knepig då dess mest reflexmässiga tolkningar åter återkopplar till en annan tid och ett annat samhälle än det vi idag lever i, ett samhälle under kyrkans stränga förtryck. Jag vill mena att frosseri mycket väl kan uppmuntras, så länge det inte skadar en själv eller sker på någon annans bekonstnad (materiellt eller icke-materiellt). Avhållsamhet kan på motsvarande sätt inte sägas vara universiellt av godo, avhållsamhet i syfte att i längden skapa större vällevnad, större njutning, etc kan jag mena är av godo, men aldrig avhållsamhet med religiösa syften eller som en del av någon form av ofrivillig eller pålurad lydnad. I mina ögon kan frosseri alltså vara såväl negativt som positivt och detsamma gäller avhållsamhet, allt är en fråga om sammahang och om vad som är gott för individen såväl som för individens omgivning.
   
   
6. Vrede (S) - Tålamod (D): Vrede är en känsla som förvisso kan förstås och ofta förklaras med olika försvarbara orsakssamband, dock är det min uppfattning att vrede i sin renodlade betydelse är ett okontrollerat känslouttryck som saknar positiva konsekvenser och således bör motverkas och undvikas. Vrede tillåter nämligen ingen eftertanke, vrede söker enkla svar och kräver snabba och radikala åtgärder. Med detta synsätt blir tålamodet en begriplig motsats och kontrast till vreden. Tålamodet ger nämligen utrymme för eftertanke och representerar förmågan att kunna utstå väntan, förseningar och svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan bättre hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall som annars i sin tur ofta leder till icke-överlagt agerande. Här instämmer jag fullt ut i klassificeringen av tålamod såsom något uteslutande positivt och vrede som något alltigenom negativt.
   
   
7. Lättja (S) - Flit (D): Att ha en liten Luther på sin axel brukar innebära att flitens ok vilar tungt över personen. I en tid där flit handlade om faktisk överlevnad kan man förstå den allenarådande synen att flit alltid var av godo och lättja av ondo. I vår tid förhåller sig saker och ting dock väldigt annorlunda. Flit handlar inte längre om överlevnad utan istället oftast om begär efter mer meteriella ting, eller så utgör fliten ett sätt att fly från allehanda icke-materiella problem. Jag vill mena att flit idag är allt annat än allenarådande positivt, tvärtom kan det vara ett mycket destruktivt uttryck och därigenom något ytterst negativt. På samma sätt är det med lättja, även om överdriven lättja förvisso även idag kan betraktas som oansvarigt och något som i vissa lägen kan utgöra ett hot mot individers överlevnad och välmående så är det nog ändå oftare så att de flesta av oss borde lära oss att bli mer lättjefulla, inte ta allt i livet så allvarligt utan unna oss en större grad av lathet och passivitet, kanske inte alltid avseende fysiskt arbete men däremot ofta när det gäller allt arbete som ständigt upptar vår hjärna. I den tid vi lever i betraktar jag således lättja som aningen mer positivt och flit som aningen mer negativt, utifrån vad jag här redogjort för.

Sammanfattningsvis är min slutsats att jag inte genomgående instämmer med de sju dödssynderna och de sju dygnerna såsom representerande uteslutande negativa respektive positiva sidor. Grunden till mina ifrågasättanden kan främst ses härstamma från mitt förkastande av kyrkans moralistiska förtryck, vilket jag menar färgar ett flertal av dessa koncept, och där det sexuella förtrycket är allra tydligast. Kyrkans konserverande prägel kan också kopplas till mina övriga invändingar som jag menar hör samman med att dessa frågor omöjligt kan anses vara tidlösa utan måste ses som ständigt föränderliga i takt med samhällets utveckling.

Livet är inte alltid på topp utan ofta tyngs vi av större eller mindre krämpor av såväl fysisk som psykisk karaktär, något som ju är fullt normalt. På samma sätt som att krämpor är en naturlig del av livet så är det likaså naturligt att ha allehanda huskurer för att lindra dessa krämpor, vi har alla våra egna "mediciner", vår närmaste omgivning erbjuder ofta sina tips och råd, och dagligen bombarderas vi av information om nya supermetoder, nya piller, nya rön för bättre hälsa och välmående.

Min bästa medicin är dansen. Om jag har ont i kroppen skulle jag förvisso kunna få symptomlindring av en värktablett, men att åka och dansa har minst lika god smärtstillande effekt. Jag har många gånger tänkt tanken när jag befinner mig på dansgolvet att kroppen känns så lätt och att alla eventuella smärtor som funnits plötsligt är som bortblåsta, där i dansen finns ingen fysisk smärta och även om det skulle finnas något uns av smärta så upplevs den inte längre som hindrande. Likaså om sinnet är tungt och tankarna snurrar, även då är dansen oftast en effektiv medicin. I dansen blir allt annat nämligen satt på undantag, jag blir 100% närvarande i nuet, alla tankar skingras och alla sinnen öppnas upp för upplevelsen som finns där och då i varje ögonblick. Det är magiskt och jag har så ofta förundrats över detta fantastiska som jag fått känna i min kropp, i dansen, i njutningen, i livet! 

Ibland kan det kännas tungt att åka iväg på dans, kroppen kan vara trött efter veckans vedermödor och knoppen känns tom på samma gång som den är full av tankar som flödar huller om buller och inte leder någonstans. Det är då, när jag bara vill stanna kvar i den komfortabla soffan och färdas in i den smärtsömniga och tankeirrande världen, som jag mest av allt behöver resa mig upp, ta den där duschen, plocka fram de ständigt förberedda danskläderna och de nyputsade dansskorna, lämna hemmets trygga men sövande miljö och bege mig till ett energifyllt och stärkande dansgolv. Inom några minuter är all trötthet och alla tunga tankar som bortblåsta, kraften återvänder medan värmen inombords stiger och skapar en underbar lyckokänsla, det är lika svårförklarligt som det är fantastiskt.

Förutom att dansen ger lindring för kropp och själ för stunden så är det min bestämda uppfattning att effekten kvarstår även långt efter det att kvällens sista dans klingat ut, samt att dansen likaså verkar förebyggande mot krämpor i såväl psyke som fysik.

Visst finns det givetvis både fysiska som psykiska tillstånd då dansens medicinska effekt inte räcker till eller rent av leder till försämringar. Ibland kan dansen eller dansmiljön i sig vara nära förknippad med roten till det onda och i sådana lägen kan det förstås för stunden kännas destruktivt att ge sig ut i dansens virvlar, men sådana gånger är det inte heller sällan som konfrontation med demonerna i långa loppet trots allt är det effektivaste sättet att komma över problemen. Dansen läker även sina egna sår.

Kort och gott, för mig är dansen nästan alltid den allra bästa medicinen! Varför finns den inte på recept?

Man skulle kunna tro att den här boken handlar om politik, och kanske är det så att den handlar om politik fast att politik egentligen inte alltid betyder det vi normalt tänker oss att det betyder. Politik handlar nämligen inte om politik. Politik handlar om sex. Politik handlar också om moral, men allra mest handlar det om snällhet.

Den här boken påminner inte om något som jag någonsin tidigare läst. Författaren agerar berättare på ett väldigt aktivt sätt där han ömsom förklarar varför han måste berätta vissa saker och ömsom ber om ursäkt för detaljer som berättas likväl som för sådant som utelämnas. Historien är ärligt talat väldigt trivial, men det är en trivial historia som genom det sätt den berättas på bjuder på såväl stort nöje som många tankeväckande relationsaspekter, främst då gällande sex och alla våra föreställningar kring sex och oss själva.

Moshe är förälskad i Nana och Nana är förälskad i Moshe. Nana och Moshe lever tillsammans, de är lyckliga och de har ett bra sexliv, åtminstone är de båda tillfreds med det de själva får ut av sexlivet. Moshe oroar sig dock alldeles för mycket när det gäller sex. Han oroar sig för sin prestationsförmåga och känner sig otillräcklig då han upplever att Nana inte riktigt tycks kunna njuta fullt ut när de har sex. Nana å andra sidan finner sex med Moshe som något helt fantastiskt, men känner sig själv oerfaren och tråkig, hon är rädd för att han ska tröttna på henne. Detta är sannolikt inte en ovanlig situation och författaren gör allehanda utvikningar kring detta tema, med referenser till avdramatiserande kunskaper som många skulle ha nytta av att känna till men som få sannolikt tagit del av. Nåväl, nu flummar jag in på sidospår i samma stil som i boken ofta gör. Historien med Moshe och Nana utvecklas plötsligt till ett triangeldrama då Nana överraskande bjuder in en av Moshes kvinnliga bekanta, Anjali, till deras förhållande. Det som inledningsvis är en allt annat än oskyldig men ändock spontan och äventyrlig lek utvecklas givetvis snart till något mycket komplicerat där ingen av de tre mår särskilt bra. Triangeldramat blir en studie i mänskliga svagheter, och främst då får vi ta del av konsekvenser som kan uppstå till följd av en av våra vanligaste brister i förhållanden, oförmågan att prata med varandra och tendensen till att göra egna antaganden om vår partners känslor och upplevelser.

Den här boken är intressant och den är dessutom bitvis förbannat kul, jag kan inte annat än hålla med om omdömet att "Dåligt sex har aldrig varit roligare". Politik är inte tråkigt, politik är spännande. Ty politik handlar om sex, om moral, om snällhet, om....(glömde jag säga att politik handlar om)....sex!

Once in a lifetime you'll find
Someone heaven sent for you
For a lifetime you'll feel
There's a reason to believe
In a love that's meant to be

[Boy:]
I can't forget the feelin of your sweat upon my skin
And the tremble of your body
On the day you let me in
It happens once, only once, in a lifetime

[Girl:]
On a summernight's surrender with nothing to loose
You were scared and so was I
When I gave myself to you
It happens once, only once, in a lifetime

[Both:]
What about love that lasts forever?
What about time to see it through?
If you don't give you just don't get it
What about me?
What about you?

What about love that won't say never?
When you don't know what you can do
If you don't live you just regret it
What about me?
What about you?

What about love?