Dans är bästa medicinen

Livet är inte alltid på topp utan ofta tyngs vi av större eller mindre krämpor av såväl fysisk som psykisk karaktär, något som ju är fullt normalt. På samma sätt som att krämpor är en naturlig del av livet så är det likaså naturligt att ha allehanda huskurer för att lindra dessa krämpor, vi har alla våra egna "mediciner", vår närmaste omgivning erbjuder ofta sina tips och råd, och dagligen bombarderas vi av information om nya supermetoder, nya piller, nya rön för bättre hälsa och välmående.

Min bästa medicin är dansen. Om jag har ont i kroppen skulle jag förvisso kunna få symptomlindring av en värktablett, men att åka och dansa har minst lika god smärtstillande effekt. Jag har många gånger tänkt tanken när jag befinner mig på dansgolvet att kroppen känns så lätt och att alla eventuella smärtor som funnits plötsligt är som bortblåsta, där i dansen finns ingen fysisk smärta och även om det skulle finnas något uns av smärta så upplevs den inte längre som hindrande. Likaså om sinnet är tungt och tankarna snurrar, även då är dansen oftast en effektiv medicin. I dansen blir allt annat nämligen satt på undantag, jag blir 100% närvarande i nuet, alla tankar skingras och alla sinnen öppnas upp för upplevelsen som finns där och då i varje ögonblick. Det är magiskt och jag har så ofta förundrats över detta fantastiska som jag fått känna i min kropp, i dansen, i njutningen, i livet! 

Ibland kan det kännas tungt att åka iväg på dans, kroppen kan vara trött efter veckans vedermödor och knoppen känns tom på samma gång som den är full av tankar som flödar huller om buller och inte leder någonstans. Det är då, när jag bara vill stanna kvar i den komfortabla soffan och färdas in i den smärtsömniga och tankeirrande världen, som jag mest av allt behöver resa mig upp, ta den där duschen, plocka fram de ständigt förberedda danskläderna och de nyputsade dansskorna, lämna hemmets trygga men sövande miljö och bege mig till ett energifyllt och stärkande dansgolv. Inom några minuter är all trötthet och alla tunga tankar som bortblåsta, kraften återvänder medan värmen inombords stiger och skapar en underbar lyckokänsla, det är lika svårförklarligt som det är fantastiskt.

Förutom att dansen ger lindring för kropp och själ för stunden så är det min bestämda uppfattning att effekten kvarstår även långt efter det att kvällens sista dans klingat ut, samt att dansen likaså verkar förebyggande mot krämpor i såväl psyke som fysik.

Visst finns det givetvis både fysiska som psykiska tillstånd då dansens medicinska effekt inte räcker till eller rent av leder till försämringar. Ibland kan dansen eller dansmiljön i sig vara nära förknippad med roten till det onda och i sådana lägen kan det förstås för stunden kännas destruktivt att ge sig ut i dansens virvlar, men sådana gånger är det inte heller sällan som konfrontation med demonerna i långa loppet trots allt är det effektivaste sättet att komma över problemen. Dansen läker även sina egna sår.

Kort och gott, för mig är dansen nästan alltid den allra bästa medicinen! Varför finns den inte på recept?

"Mansförtryck och kvinnovälde" av Pär Ström

Så länge jag kan minnas har jag upplevt det som svårt att ta till mig av och känna delaktighet i de flesta frågor och diskussioner som berört ämnet jämställdhet. Grunden för all samhällsdebatt, likväl som för de flesta former av sann strävan efter klokskap och utveckling, är enligt min uppfattning ett sakligt debattklimat där välgrundade fakta lyfts fram och belyses av seriösa diskussionsdeltagare. När jämställdhetsfrågor debatterats har jag oftast känt en avsaknad av såväl saklighet som seriositet och fakta, och istället tenderar rabiata och självömkande kvinnosaksextremister driva debatterna, där fabulerade fakta och uppenbart ovetenskapliga undersökningsunderlag tillåts utgöra grunden för diskussionerna. För mig som sakargumentatör med ett vetenskapligt och formellt förhållningssätt till fakta har således de flesta jämställdhetsdebatter tenderat att framstå som patetiska, och som man har jag dessutom ofta blivit illa berörd av det sätt på vilket vissa kvinnosaksfanatiker uttalar sig om specifika män, likväl som om manssläktet som grupp. Det är inte särskilt konstigt att män tenderat till att helt undvika deltagande i sådana diskussioner, varmed extremisterna ansett sig ha vunnit striden och fått ensamrätt till att definiera både frågor och svar i allt som berör detta ämne.

Förutom debattklimatet som sådant finns det en annan relaterad fråga som länge förbryllat mig och det är det breda, förskönande och oåterhållsamma bruket av ordet "feminist" såsom något självklart positivt, utan att det för den skull tycks finnas någon väldefinierad motpol att kontrastera emot. Jag har aldrig fattat vad maktens män anser sig klargöra då de proklamerar att de minsann är feminister, jag har endast uppfattat detta beteende som ett sätt att försöka vinna billiga politiska poänger, men avsaknaden av konkreta betydelser har gjort det mycket svårt att förstå vilka poänger de skulle kunna förväntas vinna, och huruvida dessa uttalanden verkligen bara uppfattas som positivt bland de breda massorna.

Som en skänk från ovan har jag nu äntligen funnit vägledning till klarsyn kring ovanstående obegripligheter, inte för att jag därmed fått någon förståelse varken för det osakliga debattklimatet i jämställdhetsfrågor eller för det okritiskt förskönande bruket av ordet feminist, men däremot har jag fått många av mina onda aningar bekräftade från ännu ett håll.

Genusdebatten i Sverige lider uppenbarligen av svår slagsida där det politiskt korrekta etablissemanget i Sverige låtsas att bara det ena könet har svårigheter och problem. Den skrft som öppnat mina ögon och i vilken jag funnit stor klokskap är Pär Ströms "Mansförtryck och kvinnovälde", en bok utgiven av tankesmedjan "Den nya välfärden". Pär Ström tar upp den andra halvan av verkligheten, den nedtystade halvan, sådant som väldigt många tänker men nästan ingen vågar säga. Det finns ett omfattande mansförtryck i Sverige idag, där kvinnor har många fördelar och privilegier som antingen "inte räknas" eller också tystas ned. Han beskriver hur feminismen har urartat till en kampideologi som låtsas eftersträva jämställdhet men i verkligheten bara eftersträvar fler och fler förmåner för den egna gruppen. Dessutom försöker feminismen bakvägen införa en kollektivistisk människosyn där män som grupp skall straffas för vad enstaka män gjort mot enstaka kvinnor. Ström beskriver den kvinnliga härskarteknikens sex metoder, hur riggade forskningsprojekt skapat mansfientliga myter, hur kvinnor gynnas i domstolar, hur kvinnors misshandel av män tystas ned - och mycket mer.

Pär Ström är en kontroversiell person som ofta vågar sätta sig upp mot etablissemanget och ifrågasätta gällande samhällsordningar, och han gör det med en sådan klockrent faktagrundad logik som ovandlar abstrakta flummerier till konkreta sakfrågor. För den som eftersträvar sanningen är detta beundransvärt, men det är förödande för dem som bygger hela sin världsbild och sitt deltagande i samhällsdebatten på fantasier och ogrundade sanningar. När de monster som utmålas belyses av ströms faktastinna halogenlampa upplöses de och kvar blir bara desperat höjda tonlägen och ett envist upprepande av de falska sanningarna som mantran.


Feminismen har blivit vår tids motsvarighet till Nazismen, då var Judarna som grupp det ondskefulla och häcklade målet för den extremistiska ideologin, idag är Männen som kollektiv de som skall utrotas.

Boken finns att beställa från tankesmedjan Den Nya Välfärden, varifrån den även kan laddas ner som PDF eller ljudbok. Oavsett tidigare åsikter och tankar i jämställdhetsfrågor så kommer Du att få ta del av många fakta och observationer, användbart oavsett hur man värderar dem. Detta är en kompakt, lättläst och tankeväckande bok - LÄS DEN!


Jakten på den perfekta dansen

Utdrag ur dansdagbok på www.lejondans.com från Sandviken 31/8 2007:

När jag som igår kväll på Sandviken har chansen att dansa med flera av de som jag genom åren haft några av mina allra största dansmässiga upplevelser tillsammans med så är det delade känslor som infinner sig, och här kommer vi in på ämnet "den perfekta dansen". Det är vid sådana här tillfällen som man inser hur mycket som har inverkan på om den där euforiskt perfekta danskänslan, dansorgasmen, skall infinna sig. Först och främst handlar det förstås om danssällskapet, att den där dansmässiga "klickkänslan" finns som innebär att man fungerar utsökt väl tillsammans, det är ett nödvändigt villkor men det är långt ifrån tillräckligt. Båda måste också vara i rätt sinnestillstånd och vara laddade fysiskt såväl som mentalt, men också avslappnade och utan pressande prestationskrav. Sen spelar stämningen i stort roll, liksom givetvis musiken. Låtarna måste passa oss båda och bjuda inspiration, och utrymme likväl som flyt på dansgolvet måste fungera och skapa förutsättningar till att låta dansen leva med musiken. Den som upplevt det euforiska danstillståndet vet vad jag talar om, men det är svårt att sätta på pränt i ord.

Något som är frustrerande men likväl också den stora tjusningen med "den perfekta dansen" är att den precis som lyckan och kärleken inte går att tvinga fram utan den visar sig när den själv vill och när man slutar jaga efter den, och den går inte att återskapa utan vidare bara genom att försöka återskapa alla förutsättningar. Detta är enligt mig ett obestridligt faktum som jag ju så väl känner till, men likväl är det svårt att komma ihåg många gånger när man får chansen till att dansa med någon som man tidigare upplevt dansklimax tillsammans med. Det kan då vara svårt att inte förvänta sig för mycket, att börja undra vad som är fel eller tänka att samklangen inte längre finns där, och plötsligt glömmer man bort att njuta av den dans som måhända inte är extatiskt perfekt men ändå kanske bland de bästa man får uppleva den kvällen. I sommar har jag upplevt "perfekta danser" med nyfunna likväl som med gamla välbekanta danssällskap, stora upplevelser att bära med sig och njuta av även i efterhand. Men jag har också upplevt hur försök till att återskapa en perfekt dans inneburit besvikelser när magin inte velat infinna sig som förra gången ("Sjumilakliv" till Jannez i Jättendal förblir sommarens bästa dans till den låten trots många nästan lika lyckade tillfällen).

En av mina främsta dansfavorittjejer sedan ett flertal år gjorde till min stora lycka något av en comeback i sommar, och mina förväntningar var således stora. När så den där extatiskt perfekta dansupplevelsen inte riktigt ville infinna sig kände jag mig otillräcklig och misslyckad, trots att vi ju egentligen aldrig upplevde annat än härliga danser tillsammans. Men långsamt skruvades mina förväntningar ned och så plötsligt en kväll när förutsättningarna, givetvis utan att jag ägnat det en tanke, var de rätta, ja då hände det. Äntligen! Från första stund kändes allt perfekt, allt stämde och euforin var total, vi hade slutat jaga efter den och då infann den sig, "den perfekta dansen", "dansorgasmen"! Jag tror att jakten på den perfekta dansen har motsvarigheter i all jakt på lycka i våra liv, vi kan förbättra förutsättningarna för att lyckan skall kunna infinna sig, men vi kan aldrig tvinga fram de stora lyckoupplevelserna, lyckan finner oss när vi är redo för den, och detsamma gör "dansorgasmen".


Dansorgasmen

Begreppet dansorgasm myntades av Anna Lindgren (probiotica) vid en dansmara för ett par år sedan. Ordet har sedan spritt sig i bloggvärlden, men någon exakt definition finns inte nedskriven så tolkningarna av dess innebörd varierar därför en hel del.


En dansorgasm är det där ultimata danstillståndet när allt bara stämmer, när man är två som tillsammans blir ett med dansen och kropparna exploderar i dansnjutning. Såsom ett extasiskt tillstånd påminner den således om den sexuella orgasmen, men det skall understrykas är de två är helt oberoende av varandra och man skall således inte dra för direkta paralleller dem emellan.


Några egenskaper hos dansorgasmen som gör den överlägsen den sexuella kan nämnas:

  • En dansorgasm är oftast en gemensam upplevelse för de två som dansar (om vi talar om pardans alltså) och båda parter upplever den alltså i de flesta fall samtidigt. Jag skulle påstå att det är vanligare och kanske rent av lite av en förutsättning att båda parter faktiskt når detta dansmässiga klimax tillsammmans.
  • Dansorgasmer kan ofta hålla i sig under flera minuter, eller återkomma ett fleral gånger under en och samma dans, i det senare fallet talar vi då om multipla dansorgasmer.
  • En dansorgasm hämmas inte av att man dansat i timmar och är sjöblöta av svett, tvärtom kan en intensiv kväll med idel härliga dansupplevelser ofta bygga upp de förutsättningar som krävs för att den skall uppstå. När två svettstänkande dansgalningar smälter samman och tillsammans exploderar i detta dansmässiga klimax kallas det således för en fontändansorgasm.
  • Det finns inget som pekar på att det skulle förekomma några könsmässiga skillnader i förutsättningar för att uppleva dansorgasmer, i dess förekommande frekvens eller i dess typiska uttrycksformer. Killar tycks i regel uppvisa samma förmåga till uthållighet som tjejer, och kan således i samma grad uppleva multipla dansorgasmer likväl som fontändansorgasmer.
  • Dansorgasmer kan i gynnsamma fall upplevas många gånger under en och samma kväll, och det med olika partners. Att så sker är för övrigt att betrakta som fullt socialt accepterat, vilket är ännu ett argument för dansorgasmens överlägsenhet som njutningsform, jämfört med dess sexuella motsvarighet.

Det blir en sommar även i år

Inlägg i Jannez gästbok som svar på deras bud om att de ämnar försöka fortsätta spela.

Vi är många som känt stor bestörtning, sorg och tomhet efter Richards plötsliga frånfälle, och den sorgen kan bara tiden läka och omvandla till känslomässig verklighet med tyngdpunkten på alla de ljusa minnena av allt som varit.

Vid sidan av den akuta sorgen är vi många dansare som också känt en stor tomhet och oro för vad detta skall innebära för Jannez, och även om ingen idag kan sia om framtiden så har gårdagens besked stillat den akuta oron. Det tycks bli en sommar i år också, dvs en sommar med Jannez på dansbanorna, och inget annat dansställe kunde väl vara mer lämpat för nystart än just vackra Furuviken i Hällesjö. För mig är just Jannez i Hällesjö årets viktigaste danskväll, det mest gedigna bandet på det allra mysigaste av dansställen, och årets hällesjöspelning blir dessutom min 80:e danskväll med Jannez.

Vi ses den 4:e, det kommer att bli en kväll med mängder av känslor från både scen och dansgolv, men med tiden kommer alla att vänja sig även vid denna nya tillvaro, en tillvaro där Richard är ständigt närvarande men på ett annat sätt än tidigare. Jag hoppas som så många andra att ni med Jörgen på bas finner en ny fungerande form och lusten till att fortsätta med Jannez även i ett längre perspektiv. Ni är unika och älskade av så oerhört många ute på dansbanorna och utan er vore danskulturen mycket fattigare.

Jag önskar er alla lycka till, och ett särskilt välkommen till Jörgen som verkligen varit saknad ute på dansbanorna.

LEJon filurar över dansnormer

Som ett inlägg i dansdebatten hos Danstanten så filurade jag idag lite kring normer på dansgolvet. Hela tråden kan läsas här, medan mitt inlägg löd som följer:

Detta med nobbning har jag sagt mer än tillräckligt om tidigare så där står jag över den här gången. =)

Däremot måste jag reflektera lite över det här dubbeldansotyget som du beskriver. Ankan träffar klockrent när hon säger att "Jag håller med om att det är ett mörker det där med fyra låtar i rad, i alla fall då det är en regel istället för ett undantag". Visst händer det lite då coh då att jag dansar två danser i rad med samma tjej, eller ibland rent av tre...eller måhända i specialfall fler än så, men allt annat än EN dans (vilket är väldefinierat och otvetydigt betyder två konsekutiva låtar) är alltid att betrakta som undantag. Detta är en oskriven regel som skapar trygghet i danstillvaron, alla vet precis vad som är kutym.

Problem uppstår tyvärr när det sker en social normglidning och det blir som Bettan skriver att "Eftersom jag tycker om både bugg och fox så blir dett nästan jämt att ta 4 låtar på en gång". Det är ju inget fel i att göra som Bettan när man känner för att dansa både-och med varann, men det finns negativa konsekvenser av en sådan metodik, vilka jag menar avspeglar sig i denna och tidigare diskussioner, och givetvis på dansgolven. Det som sker "nästan jämt" kommer att utvecklas till norm, och då kommer många att tolka avsteg från den *nya* normen som något negativt (avvisande). När jag dansade i Gävle noterade jag att det överlag fanns en frågande men ändå påtaglig förväntan om att dansa två danser på raken, och då har det skett en rubbning i det sociala normregelverket, dansetiketten. Även om de som blir "lämnade" efter en dans inte bör "ta illa upp" som Nina skriver så kommer många ändå att göra det eller iaf uppfatta den andra parten som agerande på ett i viss mån avvisande sätt.

Jag är själv ytterst tveksam till dubbeldansfenomenet som norm då jag anser att det reducerar flexibiliteten samt framförallt att det rubbar den socialt välkomnande balansen, vilken jag tidigare diskuterat när vi behandlat nobbningsämnet (japp, så trillade jag dit likt förb***at). För att kort sammanfatta så menar jag att en dans (=två låtar) av de flesta kan anses vara en tillräckligt kort enhet i tid och rum för att man ska vara villig att ge i stort sett vem som än bjuder upp chansen, dvs att man inte nobbar. Med en normförändring mot 2+2 låtar som det regelmässiga kommer helt klart nobbningsfrekvensen att öka, vilket är vad jag menar med att "rubba den socialt välkomnande balansen".

När jag påpekat min skepsis till "dubbeldansnormen" brukar responsen bli att "även om det är det normala så behöver man ju inte nödvändigtvis dansa två danser i rad och det är ju inte alltid så att alla gör på det viset". Den inställningen är enligt min mening mycket värre än om man seriöst strävade mot en faktisk normförändring, ty det innebär i så fall en reell normutplåning, vilket i sig är förkastligt. Vi har behov av sociala regler (etikett) för att vi ska känna oss bekväma [grundläggande socialpsykologisk "sanning" som jag således inte tänker motivera]. I de kretsar där vi känner oss trygga kan vi givetvis fritt göra avsteg från normen, men det är ändå av vikt att man månar om samförstånd kring vad som är norm. Tanken på att någon tjej skulle kunna ta illa upp när jag tackar för dansen och går tycker jag är olustig, då jag i realiteten kanske svävar strax över markplanet efter en utsökt dans och redan börjat längta efter nästa dans med just henne. Olika uppfattningar om dansetiketten kan vid första danstillfället göra att man misstolkar varann, och de första intrycken tenderar att bestå.

Det var mina två ören...eh...5 spänn i bidrag till den här frågan. Jag tenderar att bli långdragen och djuplodande, men det innebär inte att jag för den skull tar den aktuella frågan superallvarligt. Däremot är det intressant att vända och vrida på sina funderingar och skaffa en ny preliminär uppfattning i olika mänskliga frågor! =)


RSS 2.0