"I trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard
Den realitet som David Eberhard, psykiatriker och psykiatriöverläkare vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, beskriver är i mångt och mycket sinnebilden av det svenska folkhemmet och den svenska välfärdsstaten, men ur ett nytt perspektiv där omhuldandets och trygghetstörstens baksidor tas på allvar. Vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla faktiska likväl som inbillade faror gör oss i praktiken bara allt räddare och snart helt livsoförmögna. Inom psykiatrin ser man hur vi som individer idag tycks ha en långt sämre förmåga att hantera problem och kriser i tillvaron, jämfört med tidigare generationer. Vi är under uppväxten så omhuldade och skyddade att vi inte lär oss att klara av livet och när minsta motgång sedan ofrånkomligt dyker upp så står vi helt handlingsförlamade. Likt en panikpatient agerar hela statsapparaten som om den led av kronisk panikångest. Vi ser faror i allt som kan vara farligt men sällan är det och vi förbjuder än det ena och än det andra av alla dessa inbillade och överdrivna faror, något som i realiteten skapar än större faror eftersom detta agerande eroderar uppbyggandet av allas våra individuella förmågor till riskbedömning och riskhantering i varje enskild situation.
Eberhard ger många målande och självklart träffande exempel som styrker tesen om trygghetsnarkomanin och det nationella paniksyndromet. Det handlar om den paniska rädslan för epedemier, förbjudandet av den klassiska Djungeloljan fast det helt saknas belägg för att den någonsin orsakat några skador hos människor, alla larm om farlig mat, cykelhjälmstrenden, curlingföräldrarnas framväxt, ja exemplen är många och väl underbyggda med fakta och saklig argumentation kring den icke-logik som präglar det opropertionella paniktänkandet hos staten likväl som hos dess innevånare. I grunden finns en dödsskräck som gränsar till dödsförnekande, en tro på att liv kan sparas medan vi ju alla egentligen vet att vi en dag skall dö. Istället för att inbilla oss att vi har evigt liv borde vi alla lära oss att förhålla oss till och acceptera det faktum att döden obevekligen finns där i en okänd framtid, så att vi till dess tar tillvara på livet och faktiskt vågar leva. För det är just detta som är den tragiska effekten av vår trygghetsnarkomani, att vi bäddar in oss i en skyddad värld som begränsar oss, en värld där livets stora värden går förlorade eller åtminstone blir kraftigt beskurna. Samtidigt innebär vår trygghetshets enorma kostnader för vårt samhälle, kostnader som vi alla måste bidra till genom ett arbetsliv i allt högre tempo. Detta gör oss allt sjukare rent psykiskt och därmed i än mindre grad harmoniska livsnjutare, vilket än mer dränerar vår förmåga till rationellt värderande och hanterande av tillvaron. Som en konsekvens av dessa våra inre kaos ropar vi efter att än mer trygghet skall garanteras av andra, en ond cirkel som aldrig kan leda till verklig trygghet i form av inre lugn och harmoni.
Den här boken borde vara OBLIGATORISK LÄSNING för alla samhällsmedborgare, inte minst för alla våra politiker och upprätthållare av statsapparaten. Ingen tjänar på trygghetsnarkomanin, ändå finns det starka mekanismer som underblåser den om vi inte lär oss att genomskåda argumenten och inse att trygghetssträvan inte per se är något gott. Läs boken, förfäras, fascineras, iaktta din omvärld, iaktta dig själv, du kommer garanterat att börja se på saker och ting med ny medvetenhet och nya förhållningssätt. Njut av livet, det är helt ok att cykla utan cykelhjälm!
"Politik" av Adam Thirlwell
Den här boken påminner inte om något som jag någonsin tidigare läst. Författaren agerar berättare på ett väldigt aktivt sätt där han ömsom förklarar varför han måste berätta vissa saker och ömsom ber om ursäkt för detaljer som berättas likväl som för sådant som utelämnas. Historien är ärligt talat väldigt trivial, men det är en trivial historia som genom det sätt den berättas på bjuder på såväl stort nöje som många tankeväckande relationsaspekter, främst då gällande sex och alla våra föreställningar kring sex och oss själva.
Moshe är förälskad i Nana och Nana är förälskad i Moshe. Nana och Moshe lever tillsammans, de är lyckliga och de har ett bra sexliv, åtminstone är de båda tillfreds med det de själva får ut av sexlivet. Moshe oroar sig dock alldeles för mycket när det gäller sex. Han oroar sig för sin prestationsförmåga och känner sig otillräcklig då han upplever att Nana inte riktigt tycks kunna njuta fullt ut när de har sex. Nana å andra sidan finner sex med Moshe som något helt fantastiskt, men känner sig själv oerfaren och tråkig, hon är rädd för att han ska tröttna på henne. Detta är sannolikt inte en ovanlig situation och författaren gör allehanda utvikningar kring detta tema, med referenser till avdramatiserande kunskaper som många skulle ha nytta av att känna till men som få sannolikt tagit del av. Nåväl, nu flummar jag in på sidospår i samma stil som i boken ofta gör. Historien med Moshe och Nana utvecklas plötsligt till ett triangeldrama då Nana överraskande bjuder in en av Moshes kvinnliga bekanta, Anjali, till deras förhållande. Det som inledningsvis är en allt annat än oskyldig men ändock spontan och äventyrlig lek utvecklas givetvis snart till något mycket komplicerat där ingen av de tre mår särskilt bra. Triangeldramat blir en studie i mänskliga svagheter, och främst då får vi ta del av konsekvenser som kan uppstå till följd av en av våra vanligaste brister i förhållanden, oförmågan att prata med varandra och tendensen till att göra egna antaganden om vår partners känslor och upplevelser.
Den här boken är intressant och den är dessutom bitvis förbannat kul, jag kan inte annat än hålla med om omdömet att "Dåligt sex har aldrig varit roligare". Politik är inte tråkigt, politik är spännande. Ty politik handlar om sex, om moral, om snällhet, om....(glömde jag säga att politik handlar om)....sex!
"Det tysta övertagandet" av Noreena Hertz
"Den globala kapitalismen och demokratins död" är underrubriken på denna bok och den sammanfattar väldigt väl vad hela boken handlar om. Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig när jag började läsa den här boken och jag hade således inga särskilda förväntningar, men såhär i efterhand kan jag utan tvekan konstatera att detta måste vara den mest relevanta bok jag någonsin läst.
Ekonomiprofessor Noreena Hertz, 41 år, är knivskarp och mycket trovärdig i sin analys av den världsordning vi lever i och de kapitalistiska dogmer våra samhällen tycks anamma i allt större utsträckning. Hon beskriver det sluttande plan som hela västvärlden ur ett samhällsperspektiv befinner sig på, de mekanismer som driver på utvecklingen, konsekvenserna, våra tafatta försök att påverka på marknadens villkor, men även de nödvändiga samhällsgrundpelare som vi måste återupprätta för att bromsa och förhoppningsvis stoppa våra samhällens förfall.
Hela boken igenom känner jag igen allt hon skriver om, de falska sanningar om kapitalismens och marknadens godhet och överträfflighet som vi ständigt matas med, och framförallt det politiska systemets uppenbara sammanbrott med "låt-gå" liberala politiker utan egentlig politisk vilja i dess rätta betydelse, ett skenande politikerförakt och samhällsmedborgare som tappat tron på staten. Ty grunden för ett samhälle är en politisk vilja och statens roll som vår gemensamma plattform på vilken vi bygger det samhälle vi vill leva i, det samhälle som anstår oss som civiliserade människor. Idag ser vi hur politikerna och därmed politiken säljs ut till högstbjudande, pengar kan köpa politiska beslut och inga politiker är längre oberoende utan står i ständig skuld till sina sponsorer. Medborgarna bryr sig inte längre om att rösta på dessa korrumperade politiker utan har gett upp, det enda sätt man ser sig kunna påverka makten, en makt som utgörs av gigantiska globala företag, är genom att göra medvetna beslut då man spenderar sina pengar, man shoppar medvetet istället för att rösta. Visst kan våra shoppingval påverka och göra skillnad, men det är ett marginaliserat sätt att forma det samhälle vi vill leva i.
Den sammhällsordning som vi i många länder fått till följd av politiska strömningar vars mest kända och framstående förespråkare bär namn som Margaret Thatcher och Ronald Reagan är en samhällsordning där resurserna fördelas allt mer ojämnt och där ett fåtal vinner på det stora flertalets bekostnad. Liberalerna upprepar sina mantran om att en större ekonomisk kaka automatiskt ger mer till alla, något som all forskning visar är ren lögn. Det är inte den totala mängden resurser som avgör om ett samhälle är välmående, det är resursernas fördelning. Ett orättvist fördelande av samhällsresurserna föder ohälsa, våld och brottslighet, något som hela västvärlden idag lider svårt av.
Den här boken är egentligen alltför välskriven och innehållsrik för att kunna sammanfattas på några korta rader, den måste läsas. Var och en som bryr sig om det samhälle vi lever i och som är måna om både sitt och andras liv bör läsa den här boken och sluta upp i kampen för statens återupprättande. Ty det är endast genom att återupprätta staten, de polistiska systemen och det gemensamma demokratiska samhällets grundpelare som vi kan stoppa utvecklingen.
Läs den här boken, häpna över de fruktansvärda sanningar som den lyfter fram, bli förbannad, men finn framförallt inspiration till engagemang för vår gemensamma framtid. Demokrati betyder folkstyre, låt oss återupprätta demokratierna, återupprätta staterna, och låt oss tygla den fria kapitalmarknadens egoistiska och destruktiva krafter som idag styr även de politiska arenorna.
"Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn
Ordet snäll tycks i många sammanhang märkligt nog ha fått en negativ eller underlägsen innebörd med paralleller till ord såsom dum, godtrogen, omogen eller svag. Stefan Einhorn frågar sig hur det kunnat bli på det här sättet, ty i hans värld är snällhet en av de egenskaper som vi borde värdera allra högst och han menar att "en snäll människa är en individ som lever med etiken i sitt hjärta". Vi har allt att vinna på att vara goda mot vår omvärld och mycket att förlora på att inte vara det. Einhorn menar också att det inte finns något ont i att vara snäll av egoistiska skäl, utan tvärtom så är snällhet och egoism begrepp som i hans sinnevärld är tätt sammanbundna. Att vara snäll är helt enkelt att vilja göra gott, för sig själv och för andra, och som James Freeman Clarke har formulerat saken: "Sträva efter att göra gott och du kommer att upptäcka att lyckan jagar efter dig".
Att vara snäll är enligt Einhorn att navigera på etikens stormiga hav, det är sällan enkelt men vi kan alltid försöka göra vårt bästa, samt försöka lära av våra egna och andras misstag. Till vår hjälp har vi också en rad verktyg. Först och främst har vi allehanda etiska principer, normer, regler och lagar som utvecklats och förfinats genom årtusenden, och som ständigt fortsätter att utvecklas i takt med samhället. När inte dessa räcker till för vår vägledning har vi vårt förnuft som kan bistå oss med allehanda rationella analyser. Vi har också vårt samvete, vilket fungerar som en inre kompass för vad som är gott eller ont, rätt eller fel. Det verktyg som vi kanske mest av allt borde lägga kraft på att utveckla och förfina är vidare vår empatiska förmåga, dvs vår förmåga till att förstå hur andra människor tänker och reagerar i olika situationer. Slutligen har vi så det kanske allra viktigaste verktyget i vår strävan efter att vara snälla, nämligen våra medmänniskor från vilka vi kan få råd eller som kan agera bollplank när vi vill dryfta olika funderingar.
Om man bortser från de olika aspekterna av snällhet i sig som tas upp så lägger boken också en hel del kraft på att diskutera även falsk snällhet likväl som de motkrafter som ofta hindrar oss från att vara snälla. Att vara feg eller vek är inte att vara snäll, att hålla inne med sin ilska är inte att vara snäll, att vara inställsam är inte att vara snäll, och framförallt är inte dumhet detsamma som att vara snäll. Motkrafter som kan hålla tillbaka våra ambitioner att leva som snälla människor är exempelvis tids- och resursbrist, bristande empati, bristande eftertanke, en ovilja att lägga sig i, att vi inte lever som vi lär, en bristande kontroll på vår inre aggressivitet, den alltför vanliga tendensen till att anamma en offermentalitet, eller den ofta förekommande "nånannanismen". När vi ser att något är fel, att någon lider eller att någon gör en annan människa illa så är det i de allra flesta fall vår skyldighet att ingripa, att gömma sig bakom ursäkter som att "jag vill inte lägga mig i" eller "det är deras ensak" är ofta bara ett uttryck för feghet. Det krävs mod för att vara snäll, mod att riskera saker, men den som vågar är också den som har chans att vinna, att göra gott för både andra och sig själv.
Einhorn menar att det alltid är handlingen som räknas, aldrig tanken, och kom ihåg att snällhet mot andra är liktydigt med snällhet mot dig själv. Vi kan med gott samvete vara snälla av egoistiska skäl, där alla egoistiska skäl alltid kan härledas till vår egen självbild, relationen till våra närmaste, relationen till samhället, eller till relationen till högre makter. Om vi någon gång tvekar över huruvida snällhet mot andra verkligen betalar sig och kommer oss själva till gagn bör vi påminna oss om det fundamentala faktum att de allra flesta människor är goda och vill gott, ty det är en nedärv grundförutsättning för vår existens som de sociala varelser vi är.
Att nå framgång är i vår västerländska kultur ofta förknippat med individuell rikedom och makt, i många fall erövringar som tycks vara på bekostnad av andra. Detta ter sig egentligen väldigt märkligt om man betänker att all erfarenhet visar på att delad framgång är större framgång för alla. Den som är generös med att låta andra dela sina framgångar upplever dem som större, den som kan konsten att se andra blir också själv sedd och den som vågar kapitulera och villkorslöst erkänna sina svagheter kan på ett ögonblick förinta en konflikt och göra alla till vinnare.
Så träna din empatiska förmåga, lite till ditt förnuft och lyssna på ditt samvete, du är och vill vara en snäll människa och all snällhet som du visar mot andra kommer att betala sig mångfalt tillbaka. Du kan skapa skillnad både i det lilla och i det stora om du väljer att göra det som du anser är rätt och gott, om du uppträder som ett gott föredöme kommer du att märka hur den ansvarstagande attityden sprider sig som ringar på vattnet och skapar mer gott. Nu är det förstås inte alltid så enkelt att alltid göra det som vi i grunden anser vara gott, och det är svårt att bryta gamla vanor och mönster. Men ett första steg på vägen kan vara att stanna upp och fråga sig; Gör jag det som är rätt mot mig själv? Gör jag det som är rätt mot andra? Håller jag på med rätt saker? Varför gör jag dem? Vad tycker jag är viktigt och meningsfullt? Då och då bör man stanna upp och rannsaka sig själv och fundera på vem man vill vara och om den bilden överensstämmer med verkligheten.
"Konsten att vara snäll" är en stor bok i liten förpackning. På ett enkelt och nära sätt resonerar Stefan Einhorn kring det svåra men också enkla med att vara människa, etiska dilemman som ofta saknar absoluta lösningar men som vi ändå alltid kan ta oss igenom på ett acceptabelt sätt om vi låter snällheten och tilliten till andras snällhet leda oss. Våga vara snäll!!
"Elva minuter" av Paulo Coelho
Precis som i alla Coelhos böcker är den stora behållningen inte den konkreta berättelsen utan de insikter som man själv får under läsningens gång. I "Elva minuter" får man dessutom en del slutsatser och insikter serverade i form av Marias dagboksanteckningar. Om passionen skriver Maria så här, med en avslutande frågeställning som jag helt och fullt kan instämma i:
"Passionen får en människa att sluta äta, sova, arbeta och känna ro. Den skrämmer många, för den river ner allt det gamla på sin väg. Ingen vill skapa kaos i sin värld. Därför lyckas många människor kontrollera detta hot och kan hålla även redan fallfärdiga hus och hem stående. De är det förgångnas ingenjörer. Andra resonerar precis tvärtom: de ger sig hän utan att tänka efter och hoppas att de i passionen ska finna lösningarna på alla sina problem. De lägger hela ansvaret för sin lycka på den andra personen, och hela skulden för sin möjliga olycka. De är alltid euforiska för att något fantastiskt har hänt, eller bedrövade för att något de inte väntade sig just har raserat allt. Att hålla passionen på avstånd, eller blint hänge sig åt den - vilken av dessa båda hållningar är minst skadlig? Jag vet inte."
Maria inser också vikten av att ge gåvor, att ge gåvor av sig själv, som är personliga och som berättar något om den som ger, måhända med ett budskap till den som får. Sådana gåvor blir en symbol för kärleken, för kärleken är just det, att ge utan att ta eller förvänta sig något tillbaka, att ge av sig själv.
Det här är en bok som jag VERKLIGEN REKOMMENDERAR, den fick i alla fall mig att tänka till och jag hoppas att jag kan behålla intrycken inom mig, ty i alla relationer kan vi alla bli bättre på att ge, på att ta emot, och på att verkligen älska och leva. För den som bara vill snabbläsa bokens (i mina ögon) bästa delar kommer här en kort lista över mina rekommenderade sidor:
129, 170-171, 188-189, 210-211, 229, 285-294, 295-297, 339-355
Jag kommer att återvända till den här boken vid senare tillfällen, och då kommer jag att läsa just dessa avsnitt.
"Tankens lätthet, tingens tyngd - Om frihet" av Sven-Eric Liedman
Först och främst bör det noteras att detta är långt ifrån någon enkel bok, den är språkligt likväl som innehållsmässigt komplicerad och kräver väldigt mycket av läsaren. Själv fick jag en liten tankeställare då jag tidvis körde fast i det avancerade språkbruket och de utstuderade logiska resonemangen, och jag frågade mig om det möjligen kan vara såhär som mina läsare ibland känner sig då jag frossat alltför mycket i språkets alla luriga krumbukter. Ingen lätt läsning som sagt och tidvis lät jag innehållet passera utan djupare funderingar, men däremellan var det mycket insiktsfull läsning. Det är ingen bok jag rekommenderar för den med litet tålamod eller den som är svag för kiosklitteratur, men för den som är villig att lägga några timmar på en djupdykning tillsammans med det lilla (men ack så mångfacetterade) ordet "Frihet" så är boken absolut värd att läsa. För den som bara vill ta till sig essensen av bokens lärdomar är sammanfattningen i punktform på sidan 141-142 väldigt god läsning.
Initialt visar Liedman på frihet såsom positiv (frihet till) och negativ (frihet från). Ett samhälle som inte på något sätt är tvingande för individen tillhandahåller negativ frihet, vilket värderas högt i vissa kretsar men för många inte innebär någon egentlig frihet utan leder till en proletär sits utan valmöjligheter. Positiv frihet får man däremot i större utsträckning i ett samhälle som tar kollektivt ansvar, vilket då å andra sidan innebär en mer utpräglad grad av regler och "tvång". Här ses ett tydligt samband mellan trygghet och frihet, kan man vara fri utan trygghet och kan man vara trygg utan att för den skull offra lite av sin frihet?
En annan frihetsaspekt handlar om rätten att välja kontra möjligheten att välja. Om man i realiteten inte har några alternativ så spelar det ingen roll att valet är fritt, och frihet borde handla inte bara om frihet i valet som sådant utan även om frihet till att välja sina val. Ett exempel där en utmålad frihet är bedräglig på just det viset är vårt svenska premiepensionsval, där vi var och en förvisso har rätt att själva göra våra val, men vi är tvingade att välja ty även den som avstår att välja gör i realtiteten ett specifikt val. Här ser vi en koppling till det kapitalistiska samhällets bedrägliga valfrihetsyra som Liedman diskuterar ingående i flertalet kapitel. Den fria kapitalismen leder bevisligen inte till reell frihet för det stora flertalet, och den företagsledda globaliseringen har likaså globala frihetsreducerande effekter för samhället i stort likväl som för merparten av dess invånare. Trots att detta framgår så klart från en djupare analys finns en ingrodd konvention om kapitalets och kapitalrörlighetens goda, och vi fortsätter att låta oss luras av kapitalmaktens propagandamaskineri. Vilken valfrihet har vi egentligen i slutändan då valet står mellan H&M eller Lindex, eller för den del Ericsson eller Nokia? Eller vilken frihet ger det att vi alla individuellt tvingas spela PPM-spelet med vår egen ålderdoms trygghet som insats? Ett sådant samhälle är ett misslyckande enligt Liedman, ur ett frihetsperspektiv. Liedman (och andra före honom) kallar detta "den folkliga kapitalismen", vilken lurar gemene man att offra sin egen reella frihet (säkrad genom trygghet) för att vara fri att vinna stor ekonomisk rikedom, att sannolikheten för framgång är försumbar luras vi vidare att bortse ifrån ty alla har ju också den åtråvärda chansen att kanske kunna vinna, men bara kanske förstås.
Den största behållningen av boken är enligt mig just diskussionen om reell frihet kontra ekonomisk frihet, och industrialiseringens och globaliseringens påverkan på individens och kollektivens grad av reell frihet. Jag fick en hel del tankeställare och i mitt medvetande har den så kallade nyliberalismen än en gång fått sig en känga som sparkat den allt längre utför bluffmakeriets skärskådningsbrant.
"Shoppa inte kärlek när du längtar" av Benny Rosenqvist
En titt i min bokhylla ger vid handen att jag till ca 40% läser ren skönlitteratur, ofta kriminalromaner, blandar vilt med allsköns litteratur till kanske 20%, och slutligen tillhör de sista ca 4 tiondelarna det rätt breda område som jag skulle rubricera psykologi, personlig utveckling, relationer och samliv. Jag brukar i regel växla regelbundet mellan de två huvudkategorierna då de stimulerar hjärnan på så olika sätt, och den här gången jag skulle plocka en bok ur hyllan föll valet på en lite annorlunda relationsbok, "Shoppa inte kärlek när du längtar" av Benny Rosenqvist i samarbete med Marika Hemmel.
Detta är en rätt trivial bok, den är kort, lättläst och har i grunden ett väldigt enkelt budskap. Personligen ignorerade jag huvudsakligen den ständigt återkommande kopplingen till Benny som medium med allt vad det innebär, och mitt fokus blev således på de enkla relations- och kärlekslärdomar som boken bjuder på mängder av. Det är inga banbrytande nya sanningar som levereras, men däremot en hel del kloka ord som är värda att upprepa för sig själv och reflektera kring.
Bokens titel levererar den kanske allra mest grundläggande observationen att på samma sätt som att det är olämpligt att handla mat när vi är som mest hungriga så ska vi inte "shoppa kärlek" när vi längtar alltför mycket. Basen för ett lyckat förhållande är i sig trygga enskilda individer, och paradoxalt nog är det i regel så att när man känner som minst behov av någon annan är man som mest lämpad att gå in i en relation. Den som inte lever sitt liv utan sitter förlamad i ett väntrum kommer aldrig att bli redo, man måste våga leva och bygga upp en trygghet i att vara själv för att bli redo för en relation. De här tankarna, på något sätt väldigt paradoxala, kändes för mig oerhört sanna i samma stund som jag läste dem, både baserat på egen erfarenhet och utifrån observationer av andra.
Jag rekommenderar starkt den här boken, den torde ha något att ge var och en, oavsett om man för stunden lever i ett förhållande eller inte. Det är svårt att peka ut specifika delar som har något revolutionerande att säga, men här finns många små aspekter av kärlek och relationer som de flesta kan känna igen sig i och förstå resonemangen kring, och måhända få sig några tankeställare och insikter av.
En sak som Benny säger öppnade för mig upp för en helt ny och väldigt positiv insikt, när jag väl hade funderat på det hela några dagar. Han säger att det inte finns några meningslösa eller bortkastade relationer, ty även om en relation inneburit mycket smärta och känns som ett stort misslyckande så har den ändå alltid bidragit med ny kunskap och nya insikter. Personligen kan jag utifrån den reflektionen idag med helt nya ögon och i stor tacksamhet se tillbaka på mina tidigare relationer och inse att de alla gett mig något, både upplevelser, lärdomar och självinsikter. Den vissheten skapar en ny känsla inombords, och det känns bra.
"Vem har snott mitt land?" av Michael Moore
Den här boken är givetvis i första hand riktad till det amerikanska folket och det samhälle han beskriver är det alltmer genomruttna och havererade amerikanska samhället. Med det i bakhuvudet kan man fråga sig om någon annan än en amerikan egentligen har någon behållning av att läsa boken. På den frågan är mitt svar ett rungande JA! Vi svenskar må förvisso leva i ett klart mer välartat och självinsiktsfullt samhälle än det tragiska liket till civilisation som vi återfinner på andra sidan Atlanten, men som på så många andra plan handlar det sannolikt bara om att det som sker i USA ännu inte nått lika långt här. På många områden kan man som svensk eller framförallt som europé känna igen de fenomen som boken beskriver. Den mytiska övertron till kapitalet och den "fria" marknadens välsignelse, storföretagens giriga och hänsynslösa jakt på större vinster med företagsledare som håller varandra om ryggen och ser till att sko sig på de verkliga kundernas och de anställdas bekostnad, politiker som tappat kontakten med samhällsmedborgarna och går i storföretagens ledband medan de strävar mot att skapa en ny överklass av politiskt ledarskap, en vind av rädsla som sveper genom samhället och förvandlar dess medborgare till fega, oengagerade och uppgivna zombier, och ett mediabrus som förlorat sin granskande och kritiska funktion till förmån för att agera megafoner åt etablisemangets propaganda och nysanningar, blandat med billig såpaunderhållning som effektivt släcker ut den sista creativa tankekraften hos tittarna, ja alla dessa utvecklingslinjer i samhället som han beskriver känns obehagligt bekanta även om de framförallt accocieras med bilden av USA.
De två kapitel i boken som enligt mig är mest allmängiltiga och tänkvärda är "Amerikas förenta buh" och "Horatio Alger måsts dö". Det förstnämnda ger en klockren beskrivning av det jag skulle kalla "skräckpropagandans samhällssöndervittrande effekt och tyrrani", hur ett samhälle med ett tilltagande rädsloklimat steg för steg havererar, offrar grundläggande demokratiska principer, integritet och värdegrunder, och allteftersom blir allt kallare och dess invånare allt mer uppgivna, oengagerade, och däremed också kontrollerbara. "Amerikas förenta buh" är bokens viktigaste kapitel, observationer som alla borde ta del av och reflektera över. Kapitlet "Horatio Alger måste dö" slår hål på myten om den fria kapitalismens oändliga överlägsenhet och hur den ger alla samma möjligheter till framgång. Detta den stora amerikanska lögnen är ju egentligen uppenbart ett enda stort skämt, om man seriöst skärskådar den med nyktra ögon, men trots det är myten så djupt rotad hos det amerikanska folket att alla, trots alla bevis för motsatsen, betraktar den som en oomkullrunkelig sanning.
Det som gör den här boken til något mer än en enstaka åsiktsyttring från en politisk opinionsbildare är dess stabila förankring i otaliga och vitt spridda källor. Moore serverar obekväma och skrämmande sanningar och fakta som lätt kan kontrolleras av läsaren, och läsaren kan således själv göra en samlad bedömning av värdet hos de argument som presenteras.
För att sammanfatta så rekommenderar jag starkt alla att läsa den här boken, just för att den fångar så mycket av den naivitet och blindhet som genomsyrar inte bara det amerikanska utan även det svenska samhället. De två kapitel jag nämnt ovan är att betrakta som obligatoriska, de må generera ilska men det är i så fall en sund reaktion. Slutligen bjuder jag på några rader som diskuterar verklig ondska i kontrast till den fiktiva ondskebild som Goerge W. Bush målar upp. Jesus W. Kristus (Michael Moore) säger: "Vill ni bli kvitt lite ondska? Varför inte börja med att befria er från den del av ondskan som ni själva skapat? Att låta folk leva på gatan utan ett hem är ont. Att låta miljontals barn gå hungriga är ont. Att offra oräkneliga timmar på att titta på dokussåpor när ni skulle kunna ha riktigt liderlig sex med någon ni älskar, det än ont."
