Bloggen har flyttat
Efter att i tre år ha haft denna slaskblogg i väntan på att en mer permanent plats skall ta form så är det nu dags att tacka och ta farväl av lejonsson.blogg.se.
Hädanefter kommer jag att blogga på min webbplats:
www.lejonsson.com
Nyhetsflöde för bloggen finns på rss.lejonsson.com
Välkomna!!
Hädanefter kommer jag att blogga på min webbplats:
www.lejonsson.com
Nyhetsflöde för bloggen finns på rss.lejonsson.com
Välkomna!!
Lång natts färd mot dag
I lördagskväll hade jag och fyra andra östersundare varit i Sundsvall och dansat nonstop till Shake och Svänzons. Jag var chaufför och vid 02:30-tiden begynte vi vår hemfärd i min trogna SEM600. Det var en mörk novembernatt men det hade varit förhållandevis regnfritt under det senaste dygnet så vägen var torr och ljus, likaså var trafiken mycket sparsam så antalet möten var få och jag kunde köra med full strålkastarbelysning nästan hela tiden. Att köra hem på natten, särskilt längre sträckor över tio mil såsom exemeplvis från Sundsvall till Östersund, brukar av de flesta ses som en jobbig baksida av sådana här kvällsäventyr, och givetvis så ser väl även jag så på saken ibland. Dock kan jag också uppleva sådana här körningar, främst sommartid men även under gynnsamma förhållanden vintertid, som en ren njutning, meditativt på något sätt som är svårt att beskriva.
När baksätespassagerarna somnat och samtalen i bilen ebbat ut blev den här körningen just en sådan för mig i grunden fantastisk upplevelse. Allt var stilla, jag var pigg i knoppen, jag hade en lugn och välmående känsla i kroppen, vägen var ren och torr och låg öppen för mig utan hinder, jag kunde köra helt efter min egen rytm och kilometer för kilometer, mil för mil bröt vår ljuskägla sig igenom det svarta landskapets mörker. Även om målet hägrade, det trygga hemmet och den varma sängen, så kändes resan som allt annat än en transportsträcka. Resan i sig var inte bara som något ofrånkomligt utan tvärtom i sig som något nödvändigt och tillika välgörande. De där stilla timmarna i bilen utan några stora tankar men där allt inom mig i lugn och ro fick flyta fritt, ostört, de timmarna var till bredden fyllda, fyllda av enorma mängder ingenting. Resan gav tid för införlivande, bearbeting, rensning och sortering av alla kvällens intryck, likväl som att det skedde en omedveten förberedelse för det som väntade vid vägs ände, vid resmålet.
Känslan som jag hade där i lördags gjorde mig förundrad, ty sällan har jag känt en sådan tillfredsställelse i att köra bil, målet fanns där men var aldrig det centrala utan jag njöt av färden, trygg i förvissningen om att vi tids nog skulle nå målet även utan att låta det uppta allt fokus. Såhär efteråt har jag tänkt en del på den där nattliga färden, hur den i mångt och mycket symboliserar livet i stort och inte minst mitt liv som det ter sig just här och nu. Sedan en tid tillbaka har jag börjat skymta nya mål och nya destinationer i mitt liv. I många avseenden vet jag vad jag vill och vad jag längtar efter, men jag har ofta blivit frustrerad över att jag inte lyckats ta mig fram, inte tycks vara redo trots att så mycket i grunden känns så självklart. Helgens långa nattliga färd mot dag gav mig en tankeställare för det är ju precis samma sak som jag upplever i mitt liv just nu, att jag befinner mig på en lång men nödvändig och välgörande nattlig färd på väg mot en gryende dag. Istället för att till hundra procent fokusera på att nå målet, att komma fram dit där det dagas, så borde jag sannolikt i större grad bejaka den här resan, acceptera att den är såväl nödvändig som spännande, låta den ta sin tid och samtidigt njuta av livet utefter vägen. Det finns saker som jag vill göra men som jag ännu inte är redo att ta tag i. Det finns människor och företeelser som måhända kan komma att spela stora roller eller utgöra cetrala delar av min framtid, men allt måste inte, kan inte, nödvändigtvis ske här och nu.
Givetvis får man inte sluta formulera och sträva mot sina mål, justera kursen allteftersom målen förändras och när saker sker under resans gång, för att inte glömma då man tvingas ta omvägar, men målfokuset får inte bli så stort att man glömmer bort att njuta av resan, eller glömmer bort att resan i sig kan vara en nödvändig förutsättning för att någonsin kunna nå målen. Livet är en öppen väg och jag tänker njuta av vägen som leder mig mot mina drömmars mål, njuta av och göra något bra av den långa nattens färd mot dag. Utefter vägen tänker jag sjunga, dansa, leva livet!
Bryan Adams - Open Road
I'm sitting at the wheel
I got a green light
Not afraid of nothin' cuz heart and soul
I'm built for life
So let the engine roar
Push the pedal down
I want the white lines on the highway
To lead me out of town
I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me
I got headlights
To guide me thru the night
I got the window down and the radio playing
It makes me feel alive
I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me
När baksätespassagerarna somnat och samtalen i bilen ebbat ut blev den här körningen just en sådan för mig i grunden fantastisk upplevelse. Allt var stilla, jag var pigg i knoppen, jag hade en lugn och välmående känsla i kroppen, vägen var ren och torr och låg öppen för mig utan hinder, jag kunde köra helt efter min egen rytm och kilometer för kilometer, mil för mil bröt vår ljuskägla sig igenom det svarta landskapets mörker. Även om målet hägrade, det trygga hemmet och den varma sängen, så kändes resan som allt annat än en transportsträcka. Resan i sig var inte bara som något ofrånkomligt utan tvärtom i sig som något nödvändigt och tillika välgörande. De där stilla timmarna i bilen utan några stora tankar men där allt inom mig i lugn och ro fick flyta fritt, ostört, de timmarna var till bredden fyllda, fyllda av enorma mängder ingenting. Resan gav tid för införlivande, bearbeting, rensning och sortering av alla kvällens intryck, likväl som att det skedde en omedveten förberedelse för det som väntade vid vägs ände, vid resmålet.
Känslan som jag hade där i lördags gjorde mig förundrad, ty sällan har jag känt en sådan tillfredsställelse i att köra bil, målet fanns där men var aldrig det centrala utan jag njöt av färden, trygg i förvissningen om att vi tids nog skulle nå målet även utan att låta det uppta allt fokus. Såhär efteråt har jag tänkt en del på den där nattliga färden, hur den i mångt och mycket symboliserar livet i stort och inte minst mitt liv som det ter sig just här och nu. Sedan en tid tillbaka har jag börjat skymta nya mål och nya destinationer i mitt liv. I många avseenden vet jag vad jag vill och vad jag längtar efter, men jag har ofta blivit frustrerad över att jag inte lyckats ta mig fram, inte tycks vara redo trots att så mycket i grunden känns så självklart. Helgens långa nattliga färd mot dag gav mig en tankeställare för det är ju precis samma sak som jag upplever i mitt liv just nu, att jag befinner mig på en lång men nödvändig och välgörande nattlig färd på väg mot en gryende dag. Istället för att till hundra procent fokusera på att nå målet, att komma fram dit där det dagas, så borde jag sannolikt i större grad bejaka den här resan, acceptera att den är såväl nödvändig som spännande, låta den ta sin tid och samtidigt njuta av livet utefter vägen. Det finns saker som jag vill göra men som jag ännu inte är redo att ta tag i. Det finns människor och företeelser som måhända kan komma att spela stora roller eller utgöra cetrala delar av min framtid, men allt måste inte, kan inte, nödvändigtvis ske här och nu.
Givetvis får man inte sluta formulera och sträva mot sina mål, justera kursen allteftersom målen förändras och när saker sker under resans gång, för att inte glömma då man tvingas ta omvägar, men målfokuset får inte bli så stort att man glömmer bort att njuta av resan, eller glömmer bort att resan i sig kan vara en nödvändig förutsättning för att någonsin kunna nå målen. Livet är en öppen väg och jag tänker njuta av vägen som leder mig mot mina drömmars mål, njuta av och göra något bra av den långa nattens färd mot dag. Utefter vägen tänker jag sjunga, dansa, leva livet!
Bryan Adams - Open Road
I'm sitting at the wheel
I got a green light
Not afraid of nothin' cuz heart and soul
I'm built for life
So let the engine roar
Push the pedal down
I want the white lines on the highway
To lead me out of town
I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me
I got headlights
To guide me thru the night
I got the window down and the radio playing
It makes me feel alive
I'm rolling on and on and on
Who knows where I'm goin'?
Life is an open road - it's the best story never told
It's an endless sky - it's the deepest sea
Life is an open road to me
Life is an open road to me
"I trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard
När jag första gången såg denna boktitel, "I trygghetsnarkomanernas land" med underrubriken "Sverige och det nationella paniksyndromet", så var min reaktion av samma karaktär som när jag i januari 2006 hörde att ett nytt politiskt parti med namnet "Piratpartiet" hade bildats, jag upplevde en omedelbar känsla av självklarhet kring dess innebörd och en tacksamhet över att någon äntligen gjort slag i saken. Precis som att jag i januari 2006 omedelbart anslöt mig till Piratpartiet så skrev jag genast upp denna boktitel inför nästa bokbeställning och efter att boken en kortare tid legat och väntat på det rätta lästillfället så har jag nu under någon vecka insupit dess klara likväl som skrämmande insiktsfulla budskap.
Den realitet som David Eberhard, psykiatriker och psykiatriöverläkare vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, beskriver är i mångt och mycket sinnebilden av det svenska folkhemmet och den svenska välfärdsstaten, men ur ett nytt perspektiv där omhuldandets och trygghetstörstens baksidor tas på allvar. Vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla faktiska likväl som inbillade faror gör oss i praktiken bara allt räddare och snart helt livsoförmögna. Inom psykiatrin ser man hur vi som individer idag tycks ha en långt sämre förmåga att hantera problem och kriser i tillvaron, jämfört med tidigare generationer. Vi är under uppväxten så omhuldade och skyddade att vi inte lär oss att klara av livet och när minsta motgång sedan ofrånkomligt dyker upp så står vi helt handlingsförlamade. Likt en panikpatient agerar hela statsapparaten som om den led av kronisk panikångest. Vi ser faror i allt som kan vara farligt men sällan är det och vi förbjuder än det ena och än det andra av alla dessa inbillade och överdrivna faror, något som i realiteten skapar än större faror eftersom detta agerande eroderar uppbyggandet av allas våra individuella förmågor till riskbedömning och riskhantering i varje enskild situation.
Eberhard ger många målande och självklart träffande exempel som styrker tesen om trygghetsnarkomanin och det nationella paniksyndromet. Det handlar om den paniska rädslan för epedemier, förbjudandet av den klassiska Djungeloljan fast det helt saknas belägg för att den någonsin orsakat några skador hos människor, alla larm om farlig mat, cykelhjälmstrenden, curlingföräldrarnas framväxt, ja exemplen är många och väl underbyggda med fakta och saklig argumentation kring den icke-logik som präglar det opropertionella paniktänkandet hos staten likväl som hos dess innevånare. I grunden finns en dödsskräck som gränsar till dödsförnekande, en tro på att liv kan sparas medan vi ju alla egentligen vet att vi en dag skall dö. Istället för att inbilla oss att vi har evigt liv borde vi alla lära oss att förhålla oss till och acceptera det faktum att döden obevekligen finns där i en okänd framtid, så att vi till dess tar tillvara på livet och faktiskt vågar leva. För det är just detta som är den tragiska effekten av vår trygghetsnarkomani, att vi bäddar in oss i en skyddad värld som begränsar oss, en värld där livets stora värden går förlorade eller åtminstone blir kraftigt beskurna. Samtidigt innebär vår trygghetshets enorma kostnader för vårt samhälle, kostnader som vi alla måste bidra till genom ett arbetsliv i allt högre tempo. Detta gör oss allt sjukare rent psykiskt och därmed i än mindre grad harmoniska livsnjutare, vilket än mer dränerar vår förmåga till rationellt värderande och hanterande av tillvaron. Som en konsekvens av dessa våra inre kaos ropar vi efter att än mer trygghet skall garanteras av andra, en ond cirkel som aldrig kan leda till verklig trygghet i form av inre lugn och harmoni.
Den här boken borde vara OBLIGATORISK LÄSNING för alla samhällsmedborgare, inte minst för alla våra politiker och upprätthållare av statsapparaten. Ingen tjänar på trygghetsnarkomanin, ändå finns det starka mekanismer som underblåser den om vi inte lär oss att genomskåda argumenten och inse att trygghetssträvan inte per se är något gott. Läs boken, förfäras, fascineras, iaktta din omvärld, iaktta dig själv, du kommer garanterat att börja se på saker och ting med ny medvetenhet och nya förhållningssätt. Njut av livet, det är helt ok att cykla utan cykelhjälm!
Den realitet som David Eberhard, psykiatriker och psykiatriöverläkare vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, beskriver är i mångt och mycket sinnebilden av det svenska folkhemmet och den svenska välfärdsstaten, men ur ett nytt perspektiv där omhuldandets och trygghetstörstens baksidor tas på allvar. Vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla faktiska likväl som inbillade faror gör oss i praktiken bara allt räddare och snart helt livsoförmögna. Inom psykiatrin ser man hur vi som individer idag tycks ha en långt sämre förmåga att hantera problem och kriser i tillvaron, jämfört med tidigare generationer. Vi är under uppväxten så omhuldade och skyddade att vi inte lär oss att klara av livet och när minsta motgång sedan ofrånkomligt dyker upp så står vi helt handlingsförlamade. Likt en panikpatient agerar hela statsapparaten som om den led av kronisk panikångest. Vi ser faror i allt som kan vara farligt men sällan är det och vi förbjuder än det ena och än det andra av alla dessa inbillade och överdrivna faror, något som i realiteten skapar än större faror eftersom detta agerande eroderar uppbyggandet av allas våra individuella förmågor till riskbedömning och riskhantering i varje enskild situation.
Eberhard ger många målande och självklart träffande exempel som styrker tesen om trygghetsnarkomanin och det nationella paniksyndromet. Det handlar om den paniska rädslan för epedemier, förbjudandet av den klassiska Djungeloljan fast det helt saknas belägg för att den någonsin orsakat några skador hos människor, alla larm om farlig mat, cykelhjälmstrenden, curlingföräldrarnas framväxt, ja exemplen är många och väl underbyggda med fakta och saklig argumentation kring den icke-logik som präglar det opropertionella paniktänkandet hos staten likväl som hos dess innevånare. I grunden finns en dödsskräck som gränsar till dödsförnekande, en tro på att liv kan sparas medan vi ju alla egentligen vet att vi en dag skall dö. Istället för att inbilla oss att vi har evigt liv borde vi alla lära oss att förhålla oss till och acceptera det faktum att döden obevekligen finns där i en okänd framtid, så att vi till dess tar tillvara på livet och faktiskt vågar leva. För det är just detta som är den tragiska effekten av vår trygghetsnarkomani, att vi bäddar in oss i en skyddad värld som begränsar oss, en värld där livets stora värden går förlorade eller åtminstone blir kraftigt beskurna. Samtidigt innebär vår trygghetshets enorma kostnader för vårt samhälle, kostnader som vi alla måste bidra till genom ett arbetsliv i allt högre tempo. Detta gör oss allt sjukare rent psykiskt och därmed i än mindre grad harmoniska livsnjutare, vilket än mer dränerar vår förmåga till rationellt värderande och hanterande av tillvaron. Som en konsekvens av dessa våra inre kaos ropar vi efter att än mer trygghet skall garanteras av andra, en ond cirkel som aldrig kan leda till verklig trygghet i form av inre lugn och harmoni.
Den här boken borde vara OBLIGATORISK LÄSNING för alla samhällsmedborgare, inte minst för alla våra politiker och upprätthållare av statsapparaten. Ingen tjänar på trygghetsnarkomanin, ändå finns det starka mekanismer som underblåser den om vi inte lär oss att genomskåda argumenten och inse att trygghetssträvan inte per se är något gott. Läs boken, förfäras, fascineras, iaktta din omvärld, iaktta dig själv, du kommer garanterat att börja se på saker och ting med ny medvetenhet och nya förhållningssätt. Njut av livet, det är helt ok att cykla utan cykelhjälm!
Is nothing sacred anymore?
Under senaste tiden har jag börjat återfinna musiken såsom en oändlig källa till energi, till livslust, till hjälp att växa som människa och till att tolka och förstå egna likväl som andra människors tankar och känsouttryck.
En musikskapare som sedan länge fascinerat mig är Jim Steinman. I såväl text som musik har han många gånger lyckats beröra mig genom sin unika förmåga att skapa en musikalisk nerv och att uttycka sig med en textmässigt rå rakhet som i förening med musiken ger en känsla av klar och tydlig fulländning. Oavsett om sångrösten tillhör Meat Loaf, Celine Dion, Bonnie Tyler, Barbra Streisand eller någon annan av alla de som Steinman skrivit musik för så är det alltid samma sak, det känns inombords när det är ett alster av Jim Steinman.
På Meat Loafs "The Very Best of Meat Loaf" från 1998 så finns en sång som var tidigare outgiven, "Is nothing sacred". Det hörs tydligt att detta är musik av Steinman och jag har absolut gillat den, men den har inte tillhört de stycken som liksom sticker ut. På den originalinspelningen är Meat Loaf ensam solist, men av en tillfällighet ramlade jag häromdagen över en senare inspelning av densamma där man förvandlat sången genom att låta Meat Loaf blomma ut på det sätt som alltid gör honom allra bäst, nämligen genom att låta sången framföras som en duett. Den kvinnliga rösten tillhör Patti Russo och de tu presenterar sångens text med en helt ny trovärdighet och skärpa. I videon nedan tycker jag dessutom att man lyckats utmärkt även med "skådespelet", känslan finns där och inramningen förstärker stämningen.
Sången handlar om vår oförmåga att vårda och värna kärleken, om hur även kärleken blivit en slit-och-släng vara, om hur vi låter den gå förlorad utan att ens lägga märke till det.
If a love as strong as ours, couldn't make it all the way
Can anything make sense at all?
If a love so deep and true, couldn't stand the test of time
Then Mount Everest could slide and Jerusalem could fall
Is nothing sacred anymore?
Is forever just another word?
Is a promise something people used to keep when love was worth fighting for?
If we can say goodbye
If we can say goodbye
Is nothing sacred anymore?
I can hear the final words, every sentence that was said
Don't know what turned our lives around
It doesn't matter who was right, there's no justice in a dream
Never thought a heart could break without any sound
Is nothing sacred anymore?
Is forever just another word?
Is a promise something people used to keep when love was worth fighting for?
If we can say goodbye
If we can say goodbye
Is nothing sacred anymore?
Our love was as certain as the dawn
As solid and safe as any love could be
Our love was a star to wish upon
And you thought that I'd saved you
Could've sworn that you saved me
Is nothing sacred anymore?
Is forever just another word?
Is a promise something people used to keep when love was worth fighting for?
If we can say goodbye
If we can say goodbye
Is nothing sacred anymore?
En musikskapare som sedan länge fascinerat mig är Jim Steinman. I såväl text som musik har han många gånger lyckats beröra mig genom sin unika förmåga att skapa en musikalisk nerv och att uttycka sig med en textmässigt rå rakhet som i förening med musiken ger en känsla av klar och tydlig fulländning. Oavsett om sångrösten tillhör Meat Loaf, Celine Dion, Bonnie Tyler, Barbra Streisand eller någon annan av alla de som Steinman skrivit musik för så är det alltid samma sak, det känns inombords när det är ett alster av Jim Steinman.
På Meat Loafs "The Very Best of Meat Loaf" från 1998 så finns en sång som var tidigare outgiven, "Is nothing sacred". Det hörs tydligt att detta är musik av Steinman och jag har absolut gillat den, men den har inte tillhört de stycken som liksom sticker ut. På den originalinspelningen är Meat Loaf ensam solist, men av en tillfällighet ramlade jag häromdagen över en senare inspelning av densamma där man förvandlat sången genom att låta Meat Loaf blomma ut på det sätt som alltid gör honom allra bäst, nämligen genom att låta sången framföras som en duett. Den kvinnliga rösten tillhör Patti Russo och de tu presenterar sångens text med en helt ny trovärdighet och skärpa. I videon nedan tycker jag dessutom att man lyckats utmärkt även med "skådespelet", känslan finns där och inramningen förstärker stämningen.
Sången handlar om vår oförmåga att vårda och värna kärleken, om hur även kärleken blivit en slit-och-släng vara, om hur vi låter den gå förlorad utan att ens lägga märke till det.
If a love as strong as ours, couldn't make it all the way
Can anything make sense at all?
If a love so deep and true, couldn't stand the test of time
Then Mount Everest could slide and Jerusalem could fall
Is nothing sacred anymore?
Is forever just another word?
Is a promise something people used to keep when love was worth fighting for?
If we can say goodbye
If we can say goodbye
Is nothing sacred anymore?
I can hear the final words, every sentence that was said
Don't know what turned our lives around
It doesn't matter who was right, there's no justice in a dream
Never thought a heart could break without any sound
Is nothing sacred anymore?
Is forever just another word?
Is a promise something people used to keep when love was worth fighting for?
If we can say goodbye
If we can say goodbye
Is nothing sacred anymore?
Our love was as certain as the dawn
As solid and safe as any love could be
Our love was a star to wish upon
And you thought that I'd saved you
Could've sworn that you saved me
Is nothing sacred anymore?
Is forever just another word?
Is a promise something people used to keep when love was worth fighting for?
If we can say goodbye
If we can say goodbye
Is nothing sacred anymore?
Middagstips: Kyckling med soltorkade tomater och svarta oliver
500 g kycklingfiléer
2 dl matlagningsgrädde
1 dl vatten
1 msk kycklingfond
6 soltorkade tomater, blötlagda
1/2 tsk torkad rosmarin
1/2 tsk sambal oelek (smaka av och ta mer efter smak)
10 svarta oliver
1 msk margarin
basilika
salt, peppar
Krydda kycklingfiléerna med salt och peppar och bryn dem i margarinet. Häll vatten, grädde och fond över filéerna. Skär tomaterna i strimlor och tillsätt dessa tillsammans med rosmarin och sambal oelek. Låt puttra på svag värme under lock i cirka 15 minuter. Ta upp filéerna och tillsätt skivade oliver och hackad basilika i såsen. Skär filéerna i skivor och servera tillsammans med sås och kokt ris eller pasta.
2 dl matlagningsgrädde
1 dl vatten
1 msk kycklingfond
6 soltorkade tomater, blötlagda
1/2 tsk torkad rosmarin
1/2 tsk sambal oelek (smaka av och ta mer efter smak)
10 svarta oliver
1 msk margarin
basilika
salt, peppar
Krydda kycklingfiléerna med salt och peppar och bryn dem i margarinet. Häll vatten, grädde och fond över filéerna. Skär tomaterna i strimlor och tillsätt dessa tillsammans med rosmarin och sambal oelek. Låt puttra på svag värme under lock i cirka 15 minuter. Ta upp filéerna och tillsätt skivade oliver och hackad basilika i såsen. Skär filéerna i skivor och servera tillsammans med sås och kokt ris eller pasta.
På nätet blir det fan inga barn gjorda
Dagens kloka ord hämtar jag från Carl Johan Rehbinder och TantraBloggen.
"När ska vi träffas i verkligheten?" – så kan jag fråga någon jag har kontakt med via Internet. Vi kan ha pratat med webkamera på Skype, och verkligen sett varandra, nästan som på riktigt. Men det är ändå inte riktigt på riktigt. Det är en virtuell verklighet, alltså en låtsasverklighet. När jag träffar en människa I VERKLIGHETEN kan jag ta den personen i hand, krama den personen, känna dennes dofter, uppleva honom eller henne med alla sinnen, bjuda på lunch eller en fika, dansa, ge gåvor, klia på ryggen, ge massage, dansa, älska – eller slå’n på käften. Inget av detta går att göra i den digitala verkligheten. Den digitala verkligheten har sina poänger, men riktigt verklig är den inte. Det är en kommunikationsväg (vilket är nog så viktigt), men inte mer än så. Umgås man bara via nätet så blir det fan inga barn gjorda.
Även om jag är en bejakare av den virtuella världen, ser Internet såsom den största gåvan till mänskligheten sedan tryckpressen, vill mena att kommunikation i den virtuella världen i många avseenden är verkligt socialt umgänge, osv, så instämmer jag fullt ut i det som C J skriver. Ty det finns så mycket i den fysiska världen som vi omöjligt kan digitalisera, som inte går att ersätta. Vi är varelser av kött och blod och vi kommunicerar på så många andra plan än på det rent verbala. Vi kan skriva "kram" och "puss" och vad som helst till varandra, men en kram är en fysisk handling, en verklig upplevelse med värme, ömhet, trygghet, kärlek. En kram kan inte digitaliseras. Och som sagt, på nätet blir det fan inga barn gjorda (även om förberedande umgänge givetvis kan ske den vägen).
"När ska vi träffas i verkligheten?" – så kan jag fråga någon jag har kontakt med via Internet. Vi kan ha pratat med webkamera på Skype, och verkligen sett varandra, nästan som på riktigt. Men det är ändå inte riktigt på riktigt. Det är en virtuell verklighet, alltså en låtsasverklighet. När jag träffar en människa I VERKLIGHETEN kan jag ta den personen i hand, krama den personen, känna dennes dofter, uppleva honom eller henne med alla sinnen, bjuda på lunch eller en fika, dansa, ge gåvor, klia på ryggen, ge massage, dansa, älska – eller slå’n på käften. Inget av detta går att göra i den digitala verkligheten. Den digitala verkligheten har sina poänger, men riktigt verklig är den inte. Det är en kommunikationsväg (vilket är nog så viktigt), men inte mer än så. Umgås man bara via nätet så blir det fan inga barn gjorda.
Även om jag är en bejakare av den virtuella världen, ser Internet såsom den största gåvan till mänskligheten sedan tryckpressen, vill mena att kommunikation i den virtuella världen i många avseenden är verkligt socialt umgänge, osv, så instämmer jag fullt ut i det som C J skriver. Ty det finns så mycket i den fysiska världen som vi omöjligt kan digitalisera, som inte går att ersätta. Vi är varelser av kött och blod och vi kommunicerar på så många andra plan än på det rent verbala. Vi kan skriva "kram" och "puss" och vad som helst till varandra, men en kram är en fysisk handling, en verklig upplevelse med värme, ömhet, trygghet, kärlek. En kram kan inte digitaliseras. Och som sagt, på nätet blir det fan inga barn gjorda (även om förberedande umgänge givetvis kan ske den vägen).
There's no such thing as safe sex
There's always the danger of giving too much
Love is often a drug
Love is often a crutch
There's no guarantee I can handle it all
The higher the climb
The longer the fall
There's always the danger of losing control
And of breaking my heart and exposing my soul
There's just no protection from that look in your eyes
Or the touch of your hands when I break down and cry
There's always the risk of surrendering more
Than I ever intended to do
And there's no such thing as safe sex
When it comes to loving you
Love is often a drug
Love is often a crutch
There's no guarantee I can handle it all
The higher the climb
The longer the fall
There's always the danger of losing control
And of breaking my heart and exposing my soul
There's just no protection from that look in your eyes
Or the touch of your hands when I break down and cry
There's always the risk of surrendering more
Than I ever intended to do
And there's no such thing as safe sex
When it comes to loving you
Syndig eller dygdig?
Alla har väl sannolikt hört talas om De sju dödssynderna, om inte annat så har många säkert sett filmen Se7en. Häromdagen, jag minns inte i vilket sammanhang, passerade detta begrepp revy och jag kom att undra över vad det egentligen innefattar. Denna nyfikenhet föranledde lite studier som förde mig till analyser av De sju dödssynderna likväl som av deras så kallade spegelegenskaper De sju dygderna. Eftersom dessa begrepp härstammar från kristna fundamentalistiska rörelser, främst från Katolicismen, insåg jag snart att min syn på dessa polariserade begrepp skulle komma att bli allt annat än alltigenom bifallande.
De sju dödssynderna (S) och de sju dygderna (D) brukar anses omfatta:
De sju dödssynderna (S) och de sju dygderna (D) brukar anses omfatta:
- Högmod (S) - Ödmjukhet (D): Högmod beskrivs som en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, storhetsvansinne och fåfänga. Ödmjukhet å andra sidan representerar en balanserad självuppfattning och en medvetenhet om sina egna och därmed också andras begränsningar och svagheter. Noteras bör att ödmjukhet inte innebär självförnekelse utan tvärtom en insiktsfull självuppskattning. Här instämmer jag fullt ut i klassificeringen av ödmjukhet såsom något uteslutande positivt och högmod som något alltigenom negativt.
- Girighet (S) - Öppenhet, främst Givmildhet (D): Girighet innebär ett överdrivet begär att samla ägodelar och är förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad, snikenhet och kontroll. Girighet anses bygga på den felaktiga föreställningsbilden att materiella tillgångar innebär lycka. Girighet skall dock inte sammanblandas med sparsamhet. En girig person tänjer gärna orealistiskt mycket på alla gränser och får ofta ett dåligt rykte för sin snikenhet. Givmildhet är girighetens motsats och det skall understrykas att givmildhet inte alls förutsätter materiell givmildhet utan kanske främst kan karaktäriseras av ett öppet och ärligt sinnelag. Här instämmer jag fullt ut i klassificeringen av givmildhet såsom något uteslutande positivt och girighet som något alltigenom negativt.
- Vällust (S) - Dygd, främst Kyskhet (D): Vällust beskrivs såsom sinnlig njutning, främst av sexuell natur, men även andra former kan innefattas. Vällustens motsats anses således främst vara kyskhet, kort och gott sexuell avhållsamhet av religiösa eller moraliska skäl, oftast för att efterleva religiösa föreskrifter och påbud. Här ser vi således ett första exempel på en dödssynd som starkt motiverats av kyrkans maktkontroll och där man genom att belägga något av det allra mest mänskliga med en stämpel av synd skapat ett hos befolkningen ofrånkomligt beroende av den syndaförlåtelse som kyrkan satt sig att ensamt kunna utdela. Det skall dock understrykas att kyskhet utifrån etiska och moraliska hänseenden även kan inneböra trohet utan religiösa eller moraliserande motiv, men detta är en icke-primär tolkning. För mig innebär ordet vällust främst något positivt medan jag anser kyskhet i en religiös eller moraliserande bemärkelse endast vara ett uttryck för icke önskad underlåtenhet till följd av förtryck. Vad som är moraliskt rätt och riktigt kan aldrig förkunnas av skrifter eller despoter utan är något som måste förändras och formas i varje tid, i varje samhälle. Om man med kyskhet skulle mena trohet utifrån ett perspektiv där det handlar om att oavsett aktuell moralordning visa varandra respekt så skulle jag kunna instämma i det såsom en dygd, dock är ordet alltför befläckat av religiöst förtryck att jag personligan aldrig kan betrakta det på det viset. Här väljer jag således att se den utmålade synden vällust som det positiva och dess spegelegenskap kyskheten som det negativa.
- Avund (S) - Medmänsklighet (D): Här har jag inte kunnat finna särskilt mycket djupare filosofiska analyser, särskilt inte kring den dygdiga sidan. Avund innebär missunnsamhet, en olust över att inte vara delaktig i en förmån som någon annan får ta del av. Detta är ett begrepp som vi nog alla kan relatera till, men vi ser nog inte alltid avundsjuka såsom något negativt, helt enkelt därför att vi i begreppet inte lägger in någon missunnsamhetskomponent eller någon verklig olustkänsla. Avund kan innefatta såväl materiella som icke-materiella aspekter och utifrån ovanstående definition kan jag inte annat än klassa avund som något negativt och dess motsats som något alltigenom positivt.
- Frosseri (S) - Avhållsamhet (D): När vi talar om frosseri tänker vi i regel i första hand på ohämmat konsumerande av mat. Det är givetvis ett exempel på frosseri, men i detta sammanhang måste vi tänka på att frosseri är en generell term som innefattar vitt skilda områden. Frosseri handlar om alla former av överdåd, slöseri och överdriven njutning. Som frosseriets motsats framhålls avhållsamheten, vilken innebär att man frivilligt avstår från något som man egentligen vill ha, främst tänker man på avhållsamhet såsom att avstå sexuellt umgänge. Den här axeln i synd-/dygdighetshänseende är knepig då dess mest reflexmässiga tolkningar åter återkopplar till en annan tid och ett annat samhälle än det vi idag lever i, ett samhälle under kyrkans stränga förtryck. Jag vill mena att frosseri mycket väl kan uppmuntras, så länge det inte skadar en själv eller sker på någon annans bekonstnad (materiellt eller icke-materiellt). Avhållsamhet kan på motsvarande sätt inte sägas vara universiellt av godo, avhållsamhet i syfte att i längden skapa större vällevnad, större njutning, etc kan jag mena är av godo, men aldrig avhållsamhet med religiösa syften eller som en del av någon form av ofrivillig eller pålurad lydnad. I mina ögon kan frosseri alltså vara såväl negativt som positivt och detsamma gäller avhållsamhet, allt är en fråga om sammahang och om vad som är gott för individen såväl som för individens omgivning.
- Vrede (S) - Tålamod (D): Vrede är en känsla som förvisso kan förstås och ofta förklaras med olika försvarbara orsakssamband, dock är det min uppfattning att vrede i sin renodlade betydelse är ett okontrollerat känslouttryck som saknar positiva konsekvenser och således bör motverkas och undvikas. Vrede tillåter nämligen ingen eftertanke, vrede söker enkla svar och kräver snabba och radikala åtgärder. Med detta synsätt blir tålamodet en begriplig motsats och kontrast till vreden. Tålamodet ger nämligen utrymme för eftertanke och representerar förmågan att kunna utstå väntan, förseningar och svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan bättre hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall som annars i sin tur ofta leder till icke-överlagt agerande. Här instämmer jag fullt ut i klassificeringen av tålamod såsom något uteslutande positivt och vrede som något alltigenom negativt.
- Lättja (S) - Flit (D): Att ha en liten Luther på sin axel brukar innebära att flitens ok vilar tungt över personen. I en tid där flit handlade om faktisk överlevnad kan man förstå den allenarådande synen att flit alltid var av godo och lättja av ondo. I vår tid förhåller sig saker och ting dock väldigt annorlunda. Flit handlar inte längre om överlevnad utan istället oftast om begär efter mer meteriella ting, eller så utgör fliten ett sätt att fly från allehanda icke-materiella problem. Jag vill mena att flit idag är allt annat än allenarådande positivt, tvärtom kan det vara ett mycket destruktivt uttryck och därigenom något ytterst negativt. På samma sätt är det med lättja, även om överdriven lättja förvisso även idag kan betraktas som oansvarigt och något som i vissa lägen kan utgöra ett hot mot individers överlevnad och välmående så är det nog ändå oftare så att de flesta av oss borde lära oss att bli mer lättjefulla, inte ta allt i livet så allvarligt utan unna oss en större grad av lathet och passivitet, kanske inte alltid avseende fysiskt arbete men däremot ofta när det gäller allt arbete som ständigt upptar vår hjärna. I den tid vi lever i betraktar jag således lättja som aningen mer positivt och flit som aningen mer negativt, utifrån vad jag här redogjort för.
Dans är bästa medicinen
Livet är inte alltid på topp utan ofta tyngs vi av större eller mindre krämpor av såväl fysisk som psykisk karaktär, något som ju är fullt normalt. På samma sätt som att krämpor är en naturlig del av livet så är det likaså naturligt att ha allehanda huskurer för att lindra dessa krämpor, vi har alla våra egna "mediciner", vår närmaste omgivning erbjuder ofta sina tips och råd, och dagligen bombarderas vi av information om nya supermetoder, nya piller, nya rön för bättre hälsa och välmående.
Min bästa medicin är dansen. Om jag har ont i kroppen skulle jag förvisso kunna få symptomlindring av en värktablett, men att åka och dansa har minst lika god smärtstillande effekt. Jag har många gånger tänkt tanken när jag befinner mig på dansgolvet att kroppen känns så lätt och att alla eventuella smärtor som funnits plötsligt är som bortblåsta, där i dansen finns ingen fysisk smärta och även om det skulle finnas något uns av smärta så upplevs den inte längre som hindrande. Likaså om sinnet är tungt och tankarna snurrar, även då är dansen oftast en effektiv medicin. I dansen blir allt annat nämligen satt på undantag, jag blir 100% närvarande i nuet, alla tankar skingras och alla sinnen öppnas upp för upplevelsen som finns där och då i varje ögonblick. Det är magiskt och jag har så ofta förundrats över detta fantastiska som jag fått känna i min kropp, i dansen, i njutningen, i livet!
Ibland kan det kännas tungt att åka iväg på dans, kroppen kan vara trött efter veckans vedermödor och knoppen känns tom på samma gång som den är full av tankar som flödar huller om buller och inte leder någonstans. Det är då, när jag bara vill stanna kvar i den komfortabla soffan och färdas in i den smärtsömniga och tankeirrande världen, som jag mest av allt behöver resa mig upp, ta den där duschen, plocka fram de ständigt förberedda danskläderna och de nyputsade dansskorna, lämna hemmets trygga men sövande miljö och bege mig till ett energifyllt och stärkande dansgolv. Inom några minuter är all trötthet och alla tunga tankar som bortblåsta, kraften återvänder medan värmen inombords stiger och skapar en underbar lyckokänsla, det är lika svårförklarligt som det är fantastiskt.
Förutom att dansen ger lindring för kropp och själ för stunden så är det min bestämda uppfattning att effekten kvarstår även långt efter det att kvällens sista dans klingat ut, samt att dansen likaså verkar förebyggande mot krämpor i såväl psyke som fysik.
Visst finns det givetvis både fysiska som psykiska tillstånd då dansens medicinska effekt inte räcker till eller rent av leder till försämringar. Ibland kan dansen eller dansmiljön i sig vara nära förknippad med roten till det onda och i sådana lägen kan det förstås för stunden kännas destruktivt att ge sig ut i dansens virvlar, men sådana gånger är det inte heller sällan som konfrontation med demonerna i långa loppet trots allt är det effektivaste sättet att komma över problemen. Dansen läker även sina egna sår.
Kort och gott, för mig är dansen nästan alltid den allra bästa medicinen! Varför finns den inte på recept?
Min bästa medicin är dansen. Om jag har ont i kroppen skulle jag förvisso kunna få symptomlindring av en värktablett, men att åka och dansa har minst lika god smärtstillande effekt. Jag har många gånger tänkt tanken när jag befinner mig på dansgolvet att kroppen känns så lätt och att alla eventuella smärtor som funnits plötsligt är som bortblåsta, där i dansen finns ingen fysisk smärta och även om det skulle finnas något uns av smärta så upplevs den inte längre som hindrande. Likaså om sinnet är tungt och tankarna snurrar, även då är dansen oftast en effektiv medicin. I dansen blir allt annat nämligen satt på undantag, jag blir 100% närvarande i nuet, alla tankar skingras och alla sinnen öppnas upp för upplevelsen som finns där och då i varje ögonblick. Det är magiskt och jag har så ofta förundrats över detta fantastiska som jag fått känna i min kropp, i dansen, i njutningen, i livet!
Ibland kan det kännas tungt att åka iväg på dans, kroppen kan vara trött efter veckans vedermödor och knoppen känns tom på samma gång som den är full av tankar som flödar huller om buller och inte leder någonstans. Det är då, när jag bara vill stanna kvar i den komfortabla soffan och färdas in i den smärtsömniga och tankeirrande världen, som jag mest av allt behöver resa mig upp, ta den där duschen, plocka fram de ständigt förberedda danskläderna och de nyputsade dansskorna, lämna hemmets trygga men sövande miljö och bege mig till ett energifyllt och stärkande dansgolv. Inom några minuter är all trötthet och alla tunga tankar som bortblåsta, kraften återvänder medan värmen inombords stiger och skapar en underbar lyckokänsla, det är lika svårförklarligt som det är fantastiskt.
Förutom att dansen ger lindring för kropp och själ för stunden så är det min bestämda uppfattning att effekten kvarstår även långt efter det att kvällens sista dans klingat ut, samt att dansen likaså verkar förebyggande mot krämpor i såväl psyke som fysik.
Visst finns det givetvis både fysiska som psykiska tillstånd då dansens medicinska effekt inte räcker till eller rent av leder till försämringar. Ibland kan dansen eller dansmiljön i sig vara nära förknippad med roten till det onda och i sådana lägen kan det förstås för stunden kännas destruktivt att ge sig ut i dansens virvlar, men sådana gånger är det inte heller sällan som konfrontation med demonerna i långa loppet trots allt är det effektivaste sättet att komma över problemen. Dansen läker även sina egna sår.
Kort och gott, för mig är dansen nästan alltid den allra bästa medicinen! Varför finns den inte på recept?
"Politik" av Adam Thirlwell
Man skulle kunna tro att den här boken handlar om politik, och kanske är det så att den handlar om politik fast att politik egentligen inte alltid betyder det vi normalt tänker oss att det betyder. Politik handlar nämligen inte om politik. Politik handlar om sex. Politik handlar också om moral, men allra mest handlar det om snällhet.
Den här boken påminner inte om något som jag någonsin tidigare läst. Författaren agerar berättare på ett väldigt aktivt sätt där han ömsom förklarar varför han måste berätta vissa saker och ömsom ber om ursäkt för detaljer som berättas likväl som för sådant som utelämnas. Historien är ärligt talat väldigt trivial, men det är en trivial historia som genom det sätt den berättas på bjuder på såväl stort nöje som många tankeväckande relationsaspekter, främst då gällande sex och alla våra föreställningar kring sex och oss själva.
Moshe är förälskad i Nana och Nana är förälskad i Moshe. Nana och Moshe lever tillsammans, de är lyckliga och de har ett bra sexliv, åtminstone är de båda tillfreds med det de själva får ut av sexlivet. Moshe oroar sig dock alldeles för mycket när det gäller sex. Han oroar sig för sin prestationsförmåga och känner sig otillräcklig då han upplever att Nana inte riktigt tycks kunna njuta fullt ut när de har sex. Nana å andra sidan finner sex med Moshe som något helt fantastiskt, men känner sig själv oerfaren och tråkig, hon är rädd för att han ska tröttna på henne. Detta är sannolikt inte en ovanlig situation och författaren gör allehanda utvikningar kring detta tema, med referenser till avdramatiserande kunskaper som många skulle ha nytta av att känna till men som få sannolikt tagit del av. Nåväl, nu flummar jag in på sidospår i samma stil som i boken ofta gör. Historien med Moshe och Nana utvecklas plötsligt till ett triangeldrama då Nana överraskande bjuder in en av Moshes kvinnliga bekanta, Anjali, till deras förhållande. Det som inledningsvis är en allt annat än oskyldig men ändock spontan och äventyrlig lek utvecklas givetvis snart till något mycket komplicerat där ingen av de tre mår särskilt bra. Triangeldramat blir en studie i mänskliga svagheter, och främst då får vi ta del av konsekvenser som kan uppstå till följd av en av våra vanligaste brister i förhållanden, oförmågan att prata med varandra och tendensen till att göra egna antaganden om vår partners känslor och upplevelser.
Den här boken är intressant och den är dessutom bitvis förbannat kul, jag kan inte annat än hålla med om omdömet att "Dåligt sex har aldrig varit roligare". Politik är inte tråkigt, politik är spännande. Ty politik handlar om sex, om moral, om snällhet, om....(glömde jag säga att politik handlar om)....sex!
Den här boken påminner inte om något som jag någonsin tidigare läst. Författaren agerar berättare på ett väldigt aktivt sätt där han ömsom förklarar varför han måste berätta vissa saker och ömsom ber om ursäkt för detaljer som berättas likväl som för sådant som utelämnas. Historien är ärligt talat väldigt trivial, men det är en trivial historia som genom det sätt den berättas på bjuder på såväl stort nöje som många tankeväckande relationsaspekter, främst då gällande sex och alla våra föreställningar kring sex och oss själva.
Moshe är förälskad i Nana och Nana är förälskad i Moshe. Nana och Moshe lever tillsammans, de är lyckliga och de har ett bra sexliv, åtminstone är de båda tillfreds med det de själva får ut av sexlivet. Moshe oroar sig dock alldeles för mycket när det gäller sex. Han oroar sig för sin prestationsförmåga och känner sig otillräcklig då han upplever att Nana inte riktigt tycks kunna njuta fullt ut när de har sex. Nana å andra sidan finner sex med Moshe som något helt fantastiskt, men känner sig själv oerfaren och tråkig, hon är rädd för att han ska tröttna på henne. Detta är sannolikt inte en ovanlig situation och författaren gör allehanda utvikningar kring detta tema, med referenser till avdramatiserande kunskaper som många skulle ha nytta av att känna till men som få sannolikt tagit del av. Nåväl, nu flummar jag in på sidospår i samma stil som i boken ofta gör. Historien med Moshe och Nana utvecklas plötsligt till ett triangeldrama då Nana överraskande bjuder in en av Moshes kvinnliga bekanta, Anjali, till deras förhållande. Det som inledningsvis är en allt annat än oskyldig men ändock spontan och äventyrlig lek utvecklas givetvis snart till något mycket komplicerat där ingen av de tre mår särskilt bra. Triangeldramat blir en studie i mänskliga svagheter, och främst då får vi ta del av konsekvenser som kan uppstå till följd av en av våra vanligaste brister i förhållanden, oförmågan att prata med varandra och tendensen till att göra egna antaganden om vår partners känslor och upplevelser.
Den här boken är intressant och den är dessutom bitvis förbannat kul, jag kan inte annat än hålla med om omdömet att "Dåligt sex har aldrig varit roligare". Politik är inte tråkigt, politik är spännande. Ty politik handlar om sex, om moral, om snällhet, om....(glömde jag säga att politik handlar om)....sex!
What about love? ("Once in a lifetime...") - Meat Loaf and Patti Russo
Once in a lifetime you'll find
Someone heaven sent for you
For a lifetime you'll feel
There's a reason to believe
In a love that's meant to be
[Boy:]
I can't forget the feelin of your sweat upon my skin
And the tremble of your body
On the day you let me in
It happens once, only once, in a lifetime
[Girl:]
On a summernight's surrender with nothing to loose
You were scared and so was I
When I gave myself to you
It happens once, only once, in a lifetime
[Both:]
What about love that lasts forever?
What about time to see it through?
If you don't give you just don't get it
What about me?
What about you?
What about love that won't say never?
When you don't know what you can do
If you don't live you just regret it
What about me?
What about you?
What about love?
Someone heaven sent for you
For a lifetime you'll feel
There's a reason to believe
In a love that's meant to be
[Boy:]
I can't forget the feelin of your sweat upon my skin
And the tremble of your body
On the day you let me in
It happens once, only once, in a lifetime
[Girl:]
On a summernight's surrender with nothing to loose
You were scared and so was I
When I gave myself to you
It happens once, only once, in a lifetime
[Both:]
What about love that lasts forever?
What about time to see it through?
If you don't give you just don't get it
What about me?
What about you?
What about love that won't say never?
When you don't know what you can do
If you don't live you just regret it
What about me?
What about you?
What about love?
Ut ur mörkret
Ulf Lundell har förmågan att ofta beröra mig starkt genom såväl texter som musik. Idag när jag under min eftertänksamma dag var ute och sög i mig av den friska höstluften kom en text flygande till mig, en text om hopp, en text om ljuset, en text som uppmuntrar oss till att bejaka våra drömmar, att våga gå vidare, att våga lämna det gamla. Jag har nedan valt att återge texten i aningen koncentrerad form. Om någon av så kallade upphovsrättsliga skäl anser det vara fel att göra så eller att överhuvudtaget återge någon annans text så låter jag det vara dennes problem, själv anser jag att kulturspridning är en välgärning.
Vi kom körande genom skogen
Genom ett landskap som var svart och stort
Vi hade åkt hela natten längs denna ödsliga väg
Vi hade kört länge, vi hade kört fort
Jag tog en kurva och plötsligt var vi där
där skogen tar tvärt slut och allting är
en öppen slätt igen
och gryningen kom smygande
som en rodnad, som en flamma
Vi hade tagit oss ut ur mörkret
Vi hade en lång natt bakom oss
Nu kunde vi se långt bort i fjärran
Vi hade tagit oss ut ur mörkret
Det var så skönt att se ljuset igen
Jag har jobbat så hårt dom här åren
Jag har slitit som en hund dag och natt
Ibland känns det som om jag förlorat mej själv
nånstans längs vägen
Jag kan bli rädd när jag hör mitt eget skratt
Dom torn jag byggde upp har väl rasat igen
men när jag var där uppe hann jag se en hel del
Jag har jublat över livet här, detta korta besök
Nästa dag trodde jag att jag skulle frysa ihjäl
Telefonerna ringer här nu och faxarna går
och jag försöker leva upp till min gråa hår
Det fanns dagar då jag trodde
att vintern aldrig skulle ta slut,
att den kommit för att stanna
Men nu har vi tagit oss ut ur mörkret
Vi har en lång natt bakom oss
Nu kan vi se långt bort i fjärran
Vi har tagit oss ut ur mörkret
Det är så skönt att se ljuset igen
Ah, säj mej du som vet
som alltid visste allting bättre
som var så förnuftig och tog det så försiktigt
Är inte alla romantiker?
Kan en människa va nånting annat
om hon vill leva det här livet rätt och riktigt?
Den dag du inte har några drömmar kvar
då kan du bara leva på minnen och undantag
Du kan säja att du sett igenom allt det här
men också du hoppas på en morgondag
Hon vaknade och frågade: Var är vi nånstans?
Jag sa: Säj mej det, min vän, säj mej det den som vet
Vi är ute ur skogen och kan se klart igen
Hon sa: Det känns som en evighet
Jag sa: Fäll ner spegeln och gör dej vacker igen
Jag tror jag ser en ny stad långt där framme
Det är dags att välja väg nu i denna nya tid
Sätta upp nya regler, nya mål, lämna det gamla
Allt vaknar till liv nu när dagen gryr
Vaknar upp igen till detta äventyr
som kallas livet
som kallas att leva här under himlarna,
här på jorden
Vi har tagit oss ut ur mörkret
Vi har en lång natt bakom oss
Nu kan vi se långt bort i fjärran
Vi har tagit oss ut ur mörkret
Och jag är så glad att du är här
vid min sida min vän
Vi kom körande genom skogen
Genom ett landskap som var svart och stort
Vi hade åkt hela natten längs denna ödsliga väg
Vi hade kört länge, vi hade kört fort
Jag tog en kurva och plötsligt var vi där
där skogen tar tvärt slut och allting är
en öppen slätt igen
och gryningen kom smygande
som en rodnad, som en flamma
Vi hade tagit oss ut ur mörkret
Vi hade en lång natt bakom oss
Nu kunde vi se långt bort i fjärran
Vi hade tagit oss ut ur mörkret
Det var så skönt att se ljuset igen
Jag har jobbat så hårt dom här åren
Jag har slitit som en hund dag och natt
Ibland känns det som om jag förlorat mej själv
nånstans längs vägen
Jag kan bli rädd när jag hör mitt eget skratt
Dom torn jag byggde upp har väl rasat igen
men när jag var där uppe hann jag se en hel del
Jag har jublat över livet här, detta korta besök
Nästa dag trodde jag att jag skulle frysa ihjäl
Telefonerna ringer här nu och faxarna går
och jag försöker leva upp till min gråa hår
Det fanns dagar då jag trodde
att vintern aldrig skulle ta slut,
att den kommit för att stanna
Men nu har vi tagit oss ut ur mörkret
Vi har en lång natt bakom oss
Nu kan vi se långt bort i fjärran
Vi har tagit oss ut ur mörkret
Det är så skönt att se ljuset igen
Ah, säj mej du som vet
som alltid visste allting bättre
som var så förnuftig och tog det så försiktigt
Är inte alla romantiker?
Kan en människa va nånting annat
om hon vill leva det här livet rätt och riktigt?
Den dag du inte har några drömmar kvar
då kan du bara leva på minnen och undantag
Du kan säja att du sett igenom allt det här
men också du hoppas på en morgondag
Hon vaknade och frågade: Var är vi nånstans?
Jag sa: Säj mej det, min vän, säj mej det den som vet
Vi är ute ur skogen och kan se klart igen
Hon sa: Det känns som en evighet
Jag sa: Fäll ner spegeln och gör dej vacker igen
Jag tror jag ser en ny stad långt där framme
Det är dags att välja väg nu i denna nya tid
Sätta upp nya regler, nya mål, lämna det gamla
Allt vaknar till liv nu när dagen gryr
Vaknar upp igen till detta äventyr
som kallas livet
som kallas att leva här under himlarna,
här på jorden
Vi har tagit oss ut ur mörkret
Vi har en lång natt bakom oss
Nu kan vi se långt bort i fjärran
Vi har tagit oss ut ur mörkret
Och jag är så glad att du är här
vid min sida min vän
"Luther" (2003)
I mitt filmlager har "Luther" legat och väntat en längre tid, en film som jag vid något ögonblick kände att jag nog ville se men sedan har alltid andra filmer varit mer lockande. Igår kväll blev det dock äntligen Luthers tur att göra DVD-spelaren sällskap, om än att jag måste erkänna att mina förväntningar var förhållandevis lågt ställda. Som den avståndstagare till alla former av religiösa samfund som jag i grund och botten är (även om jag ännu inte kommit till skott med att gå ur svenska kyrkan) så har Luther för mig representerat den tråkiga svenska stadskyrka som jag tyvärr drabbats av att födas in i. Entusiasmerad av de goda betyg filmen fått på IMDB dök jag dock ner i soffan för att avnjuta detta två timmar långa drama.
Döm om min förvåning, men den här filmen visade sig vara både spännande, lärorik och intressant, dessutom är det skildrade händelseförloppen faktiskt högaktuellt här och nu i dagens Sverige, Europa och världen. På Luthers tid regerades samhället av kyrkan och konungamakterna i nära symbios. Folket saknade i regel helt reellt inflytande på samhällsordningen och kyrkan hade ensamrätt till all form av intellektuell kunskap. Det skrivna ordet förbehölls eliten, i första hand kyrkan, och all viktig text var skriven på Latin för att säkerställa kyrkans tolkningsföreträde i alla frågor. Bibeln var i många avseenden lag, men det var kyrkans män som tolkade och förkunnade denna lags innebörd. Det som gjorde Luthers brytning med den Katolska kyrkan möjlig, och som säkert i stor utsträckning också var en avgörande orsak till hans insiktsfullhet och hans ifrågasättande, det var tryckpressents intåg. Tryckpressen möjliggjorde mångfaldigande av det skrivna ordet och plötsligt kunde i princip alla människor börja ta del av idéer och åsikter. En viktig förutsättning för kyrkans förtryckande maktställning var därmed hotad, varför kyrkan med näbbar och klor försökte stoppa utvecklingen och slå ner på alla som välsignade och spred kunskap med hjälp av denna den viktigaste tekniska innovationen på många århundraden. Utvecklingen hade knappast kunnat stoppas, men utan modiga och engagerade "bråkstakar" som Luther hade etablissemanget säkerligen ytterliggare kunnat fördröja samhällsutvecklingen och den demokratisering tryckpressen innebar.
På vilket sätt relaterar detta till vår tid? Jo på samma sätt som Luther levde i den förändringens tid då tryckpressen gjorde sitt intåg så lever vi i den samhällsomdanande tid som följer på intåget av den för samhället största tekniska innovationen sedan tryckpressen, Internet. Där tryckpressen möjliggjorde för alla och envar att ta del av det skrivna ordets idéer så har Internet möjliggjort för alla att på lika villkor skriva och sprida sina idéer och åsikter. På Luthers tid krossades de då existerande etablissemangens ensamrätt till att ta del av och tolka det som skrivits och idag krossas de fram till nu varande etablissemangens ensamrätt till att publicera skriven text. På Luthers tid var den katolska kyrkan och dess vänner inom kungahusen de främsta förlorande etablissemangen. Idag är det främst stora multinationella upphovsrättsföretag, tidigare oantastliga och i många avseenden slutna politiska etablissemang, samt en av kapitalet och politiska institutioner ägd pressindustri som ser sina monopolställningar hotade. Staten och kapitalet sitter åter i samma båt och precis som på Luthers tid ser vi idag hur de med näbbar och klor försöker slå vakt om en tid som redan är förbi, hur de försöker ställa de som bejakar framtiden inför rätta i inkvisition, hur de ömsom hotar och ömsom vädjar till folket, och hur de kort och gott förklarar krig både mot den nya tekniken (Internet) och mot medborgarna.
Precis som med tryckpressen så är jag övertygad om att Internet inte kommer att kunna besegras utan i slutändan gå segrande ur striden. Dock kan det våld som upphovsrättsmaffian i symbios med sittande politiker idag begår på Internet, och därigenom också på vår demokrati, fördröja utvecklingen och leda till för vårt samhälle kostsamma nederlag. Därför är det viktigt att vi alla, precis som Luther och hans gelikar, står upp för sanningen, för öppenhet, demokrati och rättssäkerhet i det moderna infomationssamhället. Olydnad är en viktig komponent i ett demokratiskt samhälle, och precis som Luther så måste vi ta avstånd från de doktriner som proklameras (exempelvis FRA-lagen, IPRED och datalagringsdirektivet) och den inkvisition som bedrivs av våra sittande politiker, allt på upphovsrättsmaffians uppdrag.
Min slutsats om filmen "Luther" är således att den är klart sevärd, både för dess historiskt förankrade och relevanta berättelse, dess i många avseenden välgjorda dramatisering, men inte minst för dess dagsaktuella relevans och därav tänkvärda innehåll.
Piratpolitik = Privatpolitik, en länksamling
Demokratins och rättssamhällets förfall:
Vad mer kan politikerna ta ifrån oss? - "Opassande" om skiftet från demokrati till fascism
Dörrarna stängs - Sverige håller på att förvandlas till ett slutet land
IPRED gör vuxna till barn - Om Beatrice Asks uppenbara inkompetens och nonchalans
Njut av friheten medan den finns - Hans Persson påminner om ett klassiskt citat
Vem i hela världen kan man lita på? - Frustration över politikernas maktfullkomlighet
Att känna sin ideologi - Anders Widén om socialdemokraternas ideologiska förfall
Principer, någon? - Anders Mildner om undergrävandet av vår demokrati
De besinningslösa lagstiftarna - Anders Widén om marschen bort från demokratin
Till anonymitetens försvar - Henrik Alexandersson om anonymitetens självklara värde
Att brottas med demokraturen - Henrik Alexandersson om politikernas mord på demokratin
Vad vet politiker egentligen? - Emma "Opassande" om masslagstiftning och okunskap
Den som avslöjar oegentligheter anses utgöra ett hot mot rikets säkerhet - HAX
The Pirate Bay och rättegången mot deltagarkulturen - Emma om den politiska rättegången
När kommer förslaget om att chippa nyfödda? - Rick Falkvinge om polisstatens intåg
Integritetsåret 2008 - Datainspektionen sammanfattar 2008 års repressiva lagstiftning
Självcensur i all sin ruttna uppriktighet - Emma om självcensurens intåg, den är redan här
Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna - Från Norge kommer hård men berättigad kritik
Våra digitala liv är hotade - Isobel Hadley-Kamptz om etablissemangets kamp mot Internet
Censur av censurinfo - Isak Gerson om censuriverns orimligheter och effekter
Medeltida skampålar - lagstiftarna och den giriga upphovsrättsindustrin löper amok
I Finland censureras den som granskar censurerarna - Ett typexempel på censurpsykos
Lissabonfördraget, slutet för vår självständighet - Michael Delavante om EU-statens intåg
Rättfärdighetsmissbrukaren - Dick Wase skriver klokt om moralism och goda avsikter
Internet är en integrerad och naturlig del av samhället och får inte särbehandlas :
Vi kräver samma regler på som utanför nätet - Rickard Falkvinge om piratpolitikens enkelhet
Spelutredningen hotar internets grundtanke - Oscar Swartz om censurhoten mot Internet
Tankar kring internetövervakning och oförstående - Jay om Internet som vår tids fikabord
Älskade hatade internet - Emma skriver om oförståendet kring Internets naturlighet bland unga
Storebror mår bäst av att inte veta allt - Henrik Alexandersson om anonymitetens centrala värde
Skivbolagen vill censurera Internet - Christian Engström om upphovsrättsmaffians nästa steg
Den samhällsfarlige äppelpallaren - Emma om den oproportionella jakten på fildelare
Censurpsykosen - Christian om det största hotet mot ett fritt och demokratiskt samhälle
Grundlagen ska gälla även på internet - Christian om lagstiftandets vedervärdigheter
Argumentationsövning mot IPRED - Rickard Falkvinge om lagens alla smutsiga detaljer
Tragiskt att Guillou svikit sina ideal för pengarna - Anna Troberg om en hjältes fall
Avstängning från Internet = Fängelsevistelse - Stefan om internetavstängning som straffsats
Att tvingas ta ställning som pirat blir en självklar konsekvens:
Piraternas plats i bloggosfären - Anna Troberg om seriöst bemötande, insikt och konsekvens
En sosses försvarstal - Jörgen Lindell om varför han sett sig tvingad att bli piratpartist
The evolution of a Pirate - Tomas Lidholm om vägen till att bli piratpartist
Piratpartiet och framtiden - Oscar Swartz klargör sitt ställningstagande för piratpartiet
Även vi äldre som aldrig "fildelar" måste rösta på piratpartiet - Samuel Sirén tar ställning
Många skäl att rösta pirat i EU-valet - Marcus Fridholm går igenom Piratpartiets politik
Fem saker du inte visste om Piratpartiet - "Lillebrorsan" reder ut Piratpartiets politik
Därför röstar jag på Piratpartiet - Lars Gustafsson förklarar sin röst i EU-valet
O-reglering är själva poängen med nätet - Staffan Heimerson om vår tids viktigaste frågor
Varför röstar man på Piratpartiet? - Medborgare klargör kortfattat kärnan i Piratpolitiken
Opinionsbildning mot storebror och för demokratins återupprättande:
IPRED - Privatpolislagen (Freedom edition)
Big Brother State - Brittisk kampanjfilm mot storebrorssamhället
Piratpartiet Opening - Internationell reklamfilm för Piratpartiet av Morphanimal
Nätsamhället förändrar kulturyttringarnas förutsättningar:
IPRED: Att konkurrera mot gratis - Oscar Schwartz om internetålderns oundvikligheter
Varför fri fildelning är en självklarhet - Jörgen L om varför kostnärernas inkomst är deras ensak
Den specifika kopians borttynande - Jörgen L om teknikutvecklingens i grunden positiva följder
Om copyright - Gårdagens verktyg kontraproduktiva under dagens förutsättningar
Fildelning - Min åsikt - Signaturen "Trettioplus" om varför exemplarframställning tillhör gårdagen
Slaget om fildelning är bara början - Nicklas Lundblad om rätten till skapande och lärande
Tillbaka till lägerelden, cirkeln är sluten - Marcus Fridholm och Göran Widham om framtidskultur
Bitterjönsarna kommer att bli akterseglade - Anna Troberg om framtidens kulturskapare
Innan kulturen dör - Ravenna skriver träffande om hur dagens upphovsrätt hotar remixkulturen
The Myth Of Original Creators - Mike Masnick om hur allt vi skapar bygger på tidigare skapelser
Dags för konstnärer att börja jobba igen - Mikael Flovén om den idéfattiga kulturbranschen
En livrädd musikbransch - Zac om branschen som alltid varit rädd för utveckling
Upphovsrätt i vår tid - det är dags att anpassa upphovsrätten till samtiden:
En uppfinnares syn på upphovsrätt - Rikard Bergsten tar ett samhällsnyttigt perspektiv på IPR
Låt upphovsrätten vila i frid - Henrik Brändén är upphovsrättsberoende, men inser realiteterna
Rätten att leva på sitt arbete? - Henrik Alexandersson om upphovsrättens absurda försvar
Varför upphovsrätten inte är en naturrätt - Calandrella klargör varför upphovsrätt är monopol
Copyright laws threaten our online freedom - Christian Engström i Financial Times
Fildelning gynnar sammhället - kulturkonsumtionen blomstrar som aldrig förr:
Olyckligt fildelningskrig - 5 forskare om fildelningens positiva följder och avsaknad av negativa
MusicLessons - Forskningsmaterial från KTH
File sharing may boost CD sales - Harwards oberoende forskning talar till fildelningens försvar
Studie visar: Fildelning positivt för ekonomin - Nederländsk ekonomi stärkt av fildelningen
Weaker Copyright Protection Has Benefited Society - Studie från Harvard kring kulturskapande
Kulturens relation till demokratin:
Kulturen ska inte vara rumsren och trivas i etablissemangets finsoffor
Medielobbyns desperata och smutsiga kamp:
Den sista sovjetindustrin - Musik- och filmindustrin sätter marknadsmässiga principer ur spel
Tvångssterilisering av filmintresset - Fyrtiotalistlobby återinrättar dödsdömt industrialistparadigm
En samhällshjältes fall - Jan Guillou utplånar sitt anseende som seriös samhällsskribent
Lättdrucken Château Guillou - Kjell Häglund beklagar den forne samhällshjältens fall
I want my MTV? - Anders Mildner om skivbolagens kulturfientliga inställning
Chefen för SF vill stänga Internet - Rick Falkvinge om SF-chefens Internet-fientliga uttalande
Krossa filmbolagen - Thomas Engström konstaterar att gårdagens medieindustri måste dö
Sveriges mest avundsjuka författare - Anna Troberg om Guillous valdagsutspel
Riddaren av den sorgliga skepnaden - Lars Gustafsson läxar upp herr Guillou ordentligt
Skivkontrakt är som självspäkning - Om medieindustrin som är de verkliga utsugarna
Piratrörelsen - Vår tids främsta moderna folkrörelse:
Därför uppstod Pirate Bay just i Sverige - Niclas Strandh om världens mest moderna land
Piratpartiet till Bryssel - Professor Ulf Bjereld analyserar det politiska läget inför EU-valet
Fyra månader till EU-valet - Rick Falkvinge om Piratpartiets stora men nödvändiga ambitioner
Hackare utan gränser - En internetionell medborgarrättsorganisation
We Rebuild EU - En svärm som engagerat sig i det framtida EU
Så hjälper The Pirate Bay motståndsrörelsen i Iran - Christopher Kullenberg i Newsmill
Pirater för demokrati - Svend Dahl på Expressens ledarblogg har fattat vad allt handlar om
Piratpartiet nu i tyska riksdagen - Jörg Tauss lämnar Socialdemokraterna för Piratpartiet
Svenska kulturpersonligheter och företag tar ställning mot medielobbyn:
Johan Rheborg
Timbuktu
Jan Myrdal - Allemansrättens företräde
Bahnhof Bredbandsoperatör
Rättegången mot The Pirate Bay - Ett politiskt spel och ett övergrepp på rättsstaten:
Piratkoden - AndersRydell skriver om varför rättegången är en i högsta grad politisk strid
Ask svarar om EU och The Pirate Bay - Justitieministern accepterar politisk rättsskipning
Det är vi som är förövarna - Martin Ådahl om de som verkligen bär skuld i denna process
Två rättsskandaler på samma dag - Rick Falkvinge om korruptionen i rättssystemet
IPRED - Lagen som ger medielobbyn polisbefogenheter:
Massuppfittningar Galore - Blogge Bloggelito avtäcker floskler, lögner och missuppfattningar
Skillnad mellan äganderätt och upphovsrätt - Egentligen står de i motsats till varandra
IPRED-lagen är inte lösningen - Som att hälla tändvätska på fildelningen
IPRED - En oacceptabel lag ur rättssäkerhetsperspektiv, rättsstatens förgörare
Nätbokförsäljningsdirektivet - Ironiskt parallellexempel
IPRED urholkar rättssäkerheten - Christian Engström bemöter Stims dravel om IPRED
Juridikprofessor applåderar terrorlag - Oscar Swartz om förtäckt lobbyistpropaganda
IPRED, ej lyda - Christopher Kullenberg om vår plikt att inte lyda denna lagstiftning
FRA - Djävulens hantlangare:
FRA spionerar på vanliga svenskar - Individer kartläggs och överskottsinformation sparas
Vem lyssnar på dig? - Berinders betraktelser tre dagar innan svensk massavlyssning införs
Sverige är inte Nordkorea: FRA-domstolen hotar integriteten - Yttrandefrihetsexperter om FRA
Reaktioner på medielobbyns angrepp på andra nationer:
Canadian Voices on Copyright Law - Även i Kanada har politikerna låtit lagstiftning köpas
Läsvärda böcker:
Att stänga det öppna samhället - Anders R. Olsson
Kampen om kunskapen : informationssamhällets politiska skiljelinjer - U. Bjereld & M. Demker
Piraterna - Anders Rydell och Sam Sundberg
6 miljoner sätt att jaga en älg på - av Tony Ernst
Det är dags även för mig att komma ut
Det började tisdagen den 4/11 med att Oscar Swartz tog bladet från munnen och klargjorde det som många säkert anat men inte vetat säkert. Därefter har en flodvåg av mer likväl som mindre kända samhällsmedborgare följt detta exempel och offentliggjort sina positioner och idag är det dags för mig att göra detsamma, att komma ut ur min digitala garderob. Det är med en stark övertygelse som jag således slår fast att Jag är Pirat. Precis som Oscar kan jag också säga att jag var en av de 34.918 personer i Sverige som röstade på Piratpartiet i riksdagsvalet 2006, jag kommer att lägga min röst på piratpartiet i EU-parlamentsvalet 2009 och likaså kommer piratpartiets namn att stå på den valsedel till Riksdagen som jag stoppar i ett kuvert vid valet 2010.
I landet lagom (Sverige) där människor gärna gnäller och tycker hit och dit om samhällsfrågor men absolut inte pratar politik (för politik är ju inte detsamma som samhällsfrågor utan något annat och absolut inget man talar öppet om sina åsikter kring) kan ett sådant här ställningstagande te sig märkligt och vissa undrar säkert varför någon (jag) uttrycker min politiska ståndpunkt publikt. Likaså finns det säkert de som ifrågasätter grunderna för ställningstagandet som sådant. Jag ämnar inte i detta nu bli långrandig i mina utläggningar, men kort skall jag försöka besvara båda dessa frågor.
Anledningen till att jag utan tvekan sedan länge sällat mig till den lavinartat ökande skaran piratpartister är lika enkel som självklar; det finns inget annat alternativ för den som inser allvaret i dagens politiska realitet och är angelägen om att sätta stopp för vansinnet medan tid är. Många av våra mest inflytelserika politiker har visat att de inte längre värnar varken demokratiska grundprinciper, rättssäkerheten eller mänskliga fri- och rättigheter, och lagstiftning drivs igenom som syftar till att främja enskilda kapitalstarka lobbyisters intressen. Inkompetensen kring den moderna tekniken och dess roll i informationssamhället är slående, och den demokratifrämjande öppenhet som Internet inneburit uppfattas uppenbarligen (med rätta) som ett hot mot de politiska maktcentra vars konserverande överlevnad bygger på slutna processer, partipiskor och hemliga agendor. Frågorna är många och jag tänker inte här gräva ner mig i alla dessa, nedan återfinns dock ett antal länkar till läsvärda artiklar och bloggar som alla berör olika sidor av samma mynt, piratfrågorna.
Så varför går vi nu ut och klargör vårt ställningstagande publikt? Jo allteftersom gammelpolitikerna, deras sponsorer mediebolagen och andra "hotade" inom etablissemanget börjat inse kraften i den underifrån uppvälvande vulkanen så har givetvis reaktionen varit den förväntade och för politiker rutinmässiga, att misskreditera, undvika att svara på verkliga frågor och istället upprepa och åter upprepa sina lögner i hopp om att de därmed skall förvandlas till sanningar. Ett led i detta har varit att försöka skapa bilden av piratpartister såsom finniga tonåringar som vill ha allt gratis. Den som gör en seriös analys av situationen kan dock konstatera att den överväldigande gruppen pirater utgörs av (framförallt medelålders) välutbildade och intellektuella som kan konsten att argumentera sakligt och som inte är rädda för att göra det publikt, detta faktum vill vi understryka genom att gå ut och ta officiell ställning.
Några länkar till läsvärt material finns nedan, läs på för böveln och surfa gärna vidare:
Rickard Falkvinges blogg - djupa analyser likväl som korta inlägg
Christian Engström - piratfrågorna ur alla möjliga och omöjliga synvinklar
"Den sista sovjetindustrin" - träffsäker analys av medielobbyns kamp mot utvecklingen
Uppmaning till pirater att komma ut ur garderoben - en lavin tar fart
I landet lagom (Sverige) där människor gärna gnäller och tycker hit och dit om samhällsfrågor men absolut inte pratar politik (för politik är ju inte detsamma som samhällsfrågor utan något annat och absolut inget man talar öppet om sina åsikter kring) kan ett sådant här ställningstagande te sig märkligt och vissa undrar säkert varför någon (jag) uttrycker min politiska ståndpunkt publikt. Likaså finns det säkert de som ifrågasätter grunderna för ställningstagandet som sådant. Jag ämnar inte i detta nu bli långrandig i mina utläggningar, men kort skall jag försöka besvara båda dessa frågor.
Anledningen till att jag utan tvekan sedan länge sällat mig till den lavinartat ökande skaran piratpartister är lika enkel som självklar; det finns inget annat alternativ för den som inser allvaret i dagens politiska realitet och är angelägen om att sätta stopp för vansinnet medan tid är. Många av våra mest inflytelserika politiker har visat att de inte längre värnar varken demokratiska grundprinciper, rättssäkerheten eller mänskliga fri- och rättigheter, och lagstiftning drivs igenom som syftar till att främja enskilda kapitalstarka lobbyisters intressen. Inkompetensen kring den moderna tekniken och dess roll i informationssamhället är slående, och den demokratifrämjande öppenhet som Internet inneburit uppfattas uppenbarligen (med rätta) som ett hot mot de politiska maktcentra vars konserverande överlevnad bygger på slutna processer, partipiskor och hemliga agendor. Frågorna är många och jag tänker inte här gräva ner mig i alla dessa, nedan återfinns dock ett antal länkar till läsvärda artiklar och bloggar som alla berör olika sidor av samma mynt, piratfrågorna.
Så varför går vi nu ut och klargör vårt ställningstagande publikt? Jo allteftersom gammelpolitikerna, deras sponsorer mediebolagen och andra "hotade" inom etablissemanget börjat inse kraften i den underifrån uppvälvande vulkanen så har givetvis reaktionen varit den förväntade och för politiker rutinmässiga, att misskreditera, undvika att svara på verkliga frågor och istället upprepa och åter upprepa sina lögner i hopp om att de därmed skall förvandlas till sanningar. Ett led i detta har varit att försöka skapa bilden av piratpartister såsom finniga tonåringar som vill ha allt gratis. Den som gör en seriös analys av situationen kan dock konstatera att den överväldigande gruppen pirater utgörs av (framförallt medelålders) välutbildade och intellektuella som kan konsten att argumentera sakligt och som inte är rädda för att göra det publikt, detta faktum vill vi understryka genom att gå ut och ta officiell ställning.
Några länkar till läsvärt material finns nedan, läs på för böveln och surfa gärna vidare:
Rickard Falkvinges blogg - djupa analyser likväl som korta inlägg
Christian Engström - piratfrågorna ur alla möjliga och omöjliga synvinklar
"Den sista sovjetindustrin" - träffsäker analys av medielobbyns kamp mot utvecklingen
Uppmaning till pirater att komma ut ur garderoben - en lavin tar fart
